
Misstag görs, det är oundvikligt. Men måste det ta åratal att rätta till misstagen, även efter att förödande kritik leverats? Polisens arbete med våld i nära relation sitter fast i gamla hjulspår, skriver Lotta Varga.
Epitetet ”kannibalforskaren” är Jan Guillous formulering från 2011. I artikeln beskrev han forskaren bakom den modell som än i dag präglar rättsväsendets syn på våld i nära relationer. Förutom att forska om genus och relationsvåld påstod hon sig ha kartlagt satanistiska grupper i Norden som åt levande barn.
Guillous text var både vass och humoristisk, trots det allvarliga ämnet. Att rättskedjan fortfarande 2025 styrs av hennes idéer är däremot allt annat än roligt.
Normaliseringsprocessen – den modell som polis, åklagare, domstolar och socialtjänst fortfarande lutar sig mot – har kritiserats i över ett decennium. Uppsala universitets granskning slog fast att forskningen bakom modellen saknar vetenskaplig grund. Där borde historien ha slutat. Det gjorde den inte.
Staten fortsätter som om ingenting hänt, och myndigheterna behandlar modellen som självklar sanning.
Så sent som 2024 skickade Åklagarmyndigheten ut en ny vägledning om brott i nära relationer. Den bygger uttryckligen på normaliseringsprocessen – samma ramverk som saknar vetenskapligt stöd. I vägledningen står det rent ut:
”Insikterna om normaliseringsprocessen påverkade utformningen av fridskränkningsbrotten.”
Samma synsätt går igen i socialtjänsten och i domstolarna. Hela rättskedjan agerar som om modellen vore objektiv och oomtvistad.
Problemet är att modellen strider mot lagen.
Enligt svensk lag ska rättskipningen vila på vetenskapligt förankrade modeller. Normaliseringsprocessen är inte vetenskapligt belagd.
Det innebär att dess tillämpning – i polisarbete, åklagarbedömningar och domslut – är ett direkt brott mot lagens krav.
Och detta är inget akademiskt resonemang. Konsekvenserna är konkreta och förödande.
Modellen bygger på en förenklad dramaturgi med fast fördelade roller:
• kvinnan är offer
• mannen är förövare
• ansvarsfördelningen är statisk och entydig
Så ser inte verkliga relationer ut.
Dysfunktionella relationer är komplexa, ömsesidiga och ofta destruktiva på flera nivåer. Två vuxna individer är medskapande. Men det perspektivet ryms inte i normaliseringsmodellen.
Resultatet blir att polisen kliver in i en situation med en färdig berättelse – innan de ens pratat med alla inblandade.
Det är inte märkligt att det leder till olagliga ingripanden, bristfälliga förundersökningar och felaktiga domar. Det är en direkt följd av en teori som aldrig borde ha fått fäste.
Trots massiv kritik fortsätter myndigheterna på samma bana. 2021 skickade Socialstyrelsen ut ett nationellt utbildningsmaterial till alla landets socialtjänster. Återigen cementeras samma ovetenskapliga synsätt.
Ett helt yrkesskrå tränas i en modell som både saknar vetenskaplig grund och strider mot lagen. Det är inte bara ineffektivt – det är rättsosäkert.
I praktiken innebär det att staten utsätter medborgare för myndighetsövergrepp.
En rättsstat kan inte bygga på ovetenskap. Relationsvåld är tragiskt och destruktivt, men det blir inte mindre tragiskt av att staten förenklar, moraliserar och reducerar människor till schabloner.
När myndigheter redan på förhand bestämt sig för vad som hänt – utifrån en modell som är vetenskapligt dödförklarad – gör man mer skada än nytta.
Vi måste våga prata om det.
Polisens nuvarande kampanj om våld i nära relationer visar med all tydlighet hur djupt rotad modellen är. Bilden den förmedlar är förutfattad, könsstereotyp och juridiskt problematisk.
Det är dags att rättskedjan vaknar.
Normaliseringsprocessen måste bort från svensk myndighetsutövning.
Lotta Varga
Journalist och författare