Idag är det 102-årsjubileet av Lausannefördraget, som skapade det moderna Turkiet. Resultatet blev en besvikelse. Även det moderna Turkiet är en imperialistisk förtryckarmakt, och hör absolut inte hemma i Nato. Detta skriver Michael Merdoyo.
Nato säger sig stå för demokratiska värderingar, mänskliga rättigheter och rättsstatens principer. Men ett av dess medlemsländer förföljer journalister, fängslar oppositionella och tystar oliktänkande på godtyckliga grunder – ibland med våld. Turkiets regering agerar i direkt strid med alliansens värderingar, och frågan är hur länge NATO tänker blunda.
Turkiets repressiva styre är inget nytt. Det är djupt förankrat i en komplex historia. Den 24 juli 1923 undertecknades Lausannefördraget mellan representanter för Frankrike, Storbritannien, Italien, Japan, Grekland, Rumänien, Jugoslavien och Turkiet. Lausannefördraget fastställde Republiken Turkiets nationella territorium – men cementerade även gamla orättvisor.
Det osmanska riket, som föregick dagens Turkiet, varade i 600 år. Under denna tid präglades styret av centraliserad makt, våldsutövning, terror och social kontroll – något som förhindrade både folkets frihet och regionens långsiktiga utveckling. De auktoritära strukturerna från den tiden lever vidare i dagens Turkiet.
Under osmanska riket utvecklades regionen inget märkvärdigt. Styret lyckades inte genomföra långsiktigt gynnsamma reformer för befolkningens utveckling. Idag är regionen försummad, ett arv efter turkarnas osmanska rike. Ser vi till hur Turkiet utvecklats sedan republikens grundande, kan vi fråga oss vad staten egentligen gjort för sitt folk. Den turkiska staten är en förtryckarregim som förvägrar sitt folk demokratiska rättigheter.
Osmanska riket präglades av systematiskt förtyck inom och utom rikets gränser för att förinta övriga kulturer. Genom devshirmesystemet och janitsjarerna, som innebar att osmanerna tog söner från de icke-muslimska familjerna inom riket och i Europa för att skolas in i det osmanska statssystemet, skapades en lojalitet som ersatte den egna etniciteten. Det här var social ingenjörskonst. Osmanernas relation till sina grannfolk genomsyrades av dominans och brutalitet – och Turkiets utrikespolitik bygger på samma fundament i modern kontext. När den turkiska republiken bildades förändrades egentligen ingenting i grunden.
För mig, som andra generationens exilassyrier, är detta inte historia – det är ett arv. Det som kunde ha blivit en ny början efter Osmanska rikets fall blev i stället en fortsättning på det gamla. I Turkiet har etnokulturell apartheid mot minoriteter varit grundläggande statspraxis sedan republikens födelse.
Det internationella samfundet hade en möjlighet att bryta detta destruktiva mönster och arv. Osmanska riket, senare Turkiet, var helt demolerat efter första världskriget. Genom Lausannefördraget hade omvärlden en chans att säkerställa att likande förtyck inte återuppstod. Men så blev det inte.
Lausannefördraget innehöll inga mekanismer för att utreda eller åtala för folkmordet på armenier, assyrier och greker 1915–1917, och skyddet för minoriteters rättigheter var vagt formulerade. Resultatet blev att ansvariga undkom rättsligt ansvar – en internationellt sanktionerad tystnad som i praktiken fungerade som en amnesti. Turkiet lyckades säkra ett fördrag på bekostnad av utsatta folkgruppers framtid.
Efterspelet av Lausannefördraget blev förödande för samtliga minoriteter. Vid början av 1900-talet utgjorde armenier, assyrier och greker cirka 40 procent av Turkiets befolkning. Idag utgör dessa endast ett fåtal tusen. Sedan grundandet har Turkiet fört en politik som präglats av tvångsassimilering, diskriminering och kulturellt förtryck. Medan Armenien och Grekland trots allt idag existerar, utrotades assyriernas alla möjligheter till självstyre och varaktig existens.
Ändå finns en motkraft. Idag kämpar delar av befolkningen i Turkiet för demokrati och rättvisa. Men med nuvarande mentalitet i landets styrning så ligger ingen förändring nära. Turkiets ockupation av norra Cypern och agerande i Mellanöstern är internationellt kritiserat och problematiskt. Turkiet agerar i direkt strid mot Nato:s grundvärderingar.
Om Turkiet ska få fortsätta vara en del av Nato så måste det bygga på mer än bara militärstrategiskt geografisk nytta. Turkiets framtid inom alliansen måste nu diskuteras på allvar.
