Dödsbeskedet om Ali Khamenei har väckt spekulationer om att ett nytt kapitel kan öppnas för Iran. Många hoppas att frånvaron av en man som i nästan tre decennier styrt landet med järnhand ska leda till en mildare politik eller till och med reformer. Men denna förhoppning bygger på en missuppfattning om vad som faktiskt utgör maktstrukturen i republiken Iran. Problemet har aldrig varit en enskild person. Problemet är den islamiska regimen som i sin konstruktion är odemokratisk, våldsbaserad och oförmögen till förändring. Khameneis död förändrar inte detta.

SE ÄVEN: Trump: ”En av de mest ondskefulla personerna i historien är död”

I den iranska konstitutionen, särskilt i artikel 110, ges landets högsta ledare en maktkoncentration som saknar motsvarighet i moderna politiska system. Den högsta ledaren kontrollerar militären, underrättelsetjänsterna, rättsväsendet, statliga medier, utnämningar av nyckelpersoner och alla strategiska beslut.

Dessa befogenheter är inte kopplade till individens personlighet utan till själva ämbetet. Oavsett vem som efterträder Khamenei kommer samma struktur att reproducera samma typ av absolut makt. Den islamiska regimen är byggd för att vara immun mot förändring och för att överleva varje individ som står i dess topp.

Detta blev tydligt direkt efter Khameneis död, när ett särskilt övergångsråd – bestående av Masoud Pezeshkian, den fjortonde regeringens president, Gholamhossein Mohseni-Eje’i, chefen för rättsväsendet, och Alireza A’rafi, en av författningsrådets (Shora-ye Negahban) religiösa jurister – tog över ansvaret för ledarskapets övergångsperiod. Denna konstruktion visar att makten inte lämnas åt folkets vilja utan cirkulerar inom samma slutna krets av regimtrogna institutioner.

Under nästan ett halvt sekel har regimen skapat ett system där alla institutioner filtreras genom organ som i praktiken utses av den högsta ledaren. Rättsväsendet fungerar inte som en oberoende makt utan som ett verktyg för att tysta oppositionen. Statliga medier är inte en röst för folket utan en propagandakanal för makten. Revolutionsgardet (IRGC) har utvecklats till en stat i staten, med egna militära styrkor, underrättelsenätverk och ett enormt ekonomiskt imperium.

Denna struktur är inte beroende av Khamenei som person. Den är beroende av själva principen om Den religiösa ledarens absoluta välde (velayat-e faqih), den religiösa överhöghet som står över folkets vilja och över alla demokratiska mekanismer.

Det är därför avgörande att skilja mellan Iran och den islamiska regimen. Iran är folket, inte den maktapparat som har tagit landet som gisslan. När regimen agerar i Syrien, Libanon, Irak, Gaza eller Jemen gör den det inte i Irans namn och inte för det iranska folkets intressen. Den gör det för att främja sin egen ideologiska och geopolitiska agenda. Denna agenda har lett till att iranska resurser slösats bort på militära äventyr utomlands medan befolkningen lever i fattigdom och förtryck.

Regimens hot är inte begränsat till Mellanöstern. Under de senaste decennierna har den islamiska regimen bedrivit en aktiv destabiliseringspolitik i Europa, inklusive mordförsök, kidnappningar, infiltration och påverkansoperationer. Även Sverige har drabbats. Detta är inte en serie isolerade incidenter utan en del av en medveten strategi där regimen använder våld och skrämsel som politiska verktyg. Så länge denna struktur består kommer hotet att bestå – oavsett vem som sitter på ledarposten.

SE ÄVEN: DEBATT: Jag hotas av den iranska regimen

Trots detta finns det fortfarande röster i Europa som hoppas på ”reformister” inom regimen. Men reformister och konservativa är två fraktioner inom samma system. Båda accepterar principen om den högsta ledarens absoluta makt. Båda accepterar censur, kontroll och våld när systemet hotas. Skillnaden är kosmetisk, inte strukturell. Att hoppas på reformer inom denna ram är att blunda för den grundläggande verkligheten: den islamiska regimen är inte byggd för att reformeras. Den är byggd för att bestå.

Khameneis död är därför inte början på en demokratisk övergång. Det är början på en intern maktkamp inom ett system som är konstruerat för att reproducera sig självt.

För Sverige och Europa innebär detta att hotet från regimens underrättelseverksamhet, dess nätverk av miliser, dess påverkansoperationer och dess terrorinfrastruktur kvarstår. Den islamiska regimen är ett säkerhetshot i sin helhet – inte bara dess ledare.

Om Europa vill minska riskerna måste politiken utgå från denna verklighet. Det räcker inte att hoppas på att en ny ledare ska förändra ett system som är byggt för att vara oföränderligt. Den enda verkliga förändringen kommer när hela den islamiska regimen avskaffas och det iranska folket får möjlighet att själva bestämma sin framtid i frihet. Fram till dess måste kampen fortsätta – inte bara mot enskilda personer utan mot hela den struktur som har hållit Iran och regionen i ett järngrepp i nästan femtio år.

Karl Mattias Bergsten

Jurist och människorättsaktivist

Före detta advokat i Iran