Den 27 januari, på Förintelsens minnesdag, publicerade Aron Verständig en viktig och välformulerad artikel om den ökande antisemitismen och judars utsatthet i vår tid i Expressen. Dagen därpå följde en replik i samma tidning, skriven av en propalestinsk aktivist vid namn Taha Khatab, som i stället för att bemöta innehållet försköt fokus och relativiserade antisemitism genom ideologiska påståenden om Israel.

Taha Khatabs replik är ett skolexempel på hur ren propaganda förkläs till någon form av ”analys”. Retorik ersätter fakta och ansvar flyttas systematiskt bort från den palestinska sidan. Att detta dessutom skrivs av någon med masterexamen i socialt arbete och mänskliga rättigheter är knappast imponerande, utan snarare pinsamt och även anmärkningsvärt.

Khatab hävdar att Verständig buntar ihop antisemitism, Palestinarörelsen och BDS till ett hot. Men det är inte ett retoriskt grepp, det är en beskrivning av verkligheten. BDS är inte en neutral människorättsrörelse utan en antidemokratisk politisk kampanj med uttalat mål att isolera och i praktiken avveckla Israel som judisk stat. Rörelsens egna företrädare har öppet motsatt sig Israels existens och inte bara dess politik.

När judiska institutioner, kulturarbetare och akademiker pekas ut enbart för att de är israeliska så handlar det knappast om ”kritik” utan om kollektiv bestraffning, alltså en solklar diskriminering med rasistiska motiv. Den slitna tesen att antisemitism används för att ”tysta legitim kritik” upprepas ännu en gång.

I verkligheten kritiseras Israels regering dagligen, både i israelisk press och i Knesset, utan att det kallas antisemitism. Det som kritiseras är demonisering, dubbelstandarder och avhumanisering av världens enda judiska stat.

När Israel jämförs med apartheid i Sydafrika, när dess existens ifrågasätts och judiskt självbestämmande utmålas som rasism, ja då har man lämnat legitim kritik och gått in i antisemitisk ideologi, oavsett hur ofta man hänvisar till ”mänskliga rättigheter”.

Att påstå att sionism saknar koppling till judisk identitet vittnar dessutom om historielöshet. Sionism är den judiska nationella befrielserörelsen sprungen ur förföljelse, pogromer och Förintelsen. Judars rätt till självbestämmande i sitt historiska hemland bygger på samma princip som alla andra nationalstater.

Att neka just judar denna rätt är exakt den dubbelstandard som IHRA-definitionen av antisemitism beskriver. När Khatab hänvisar till FN, Amnesty och Human Rights Watch utelämnar han deras dokumenterade politisering och selektiva fokus. FN:s människorättsråd har fler resolutioner mot Israel än mot alla andra världens länder tillsammans, inklusive diktaturer och krigsförbrytare. Att okritiskt använda dessa som auktoriteter är inte akademiskt utan ren galenskap.

Apartheidanklagelsen faller också platt. I Israel har araber rösträtt, sitter i parlamentet, är domare i Högsta domstolen och arbetar som läkare och diplomater. Det existerar ingen apartheidstat där minoriteten har fulla medborgerliga rättigheter.

Israel–Palestina-konflikten är inte heller territoriell. Den är inte rasbaserad, utan är resultatet av ett palestinskt ledarskap som konsekvent valt våld framför fred.

För övrigt, hur många judar bor i Gaza? Noll. Och på Västbanken är det förbjudet att sälja sitt hus på arabisk mark till en jude. Apartheid anyone? I Israel bor det nära två miljoner araber med samma rättigheter som andra medborgare.

Att tala om rasmassor i Gaza utan att nämna att kriget initierades av Hamas den 7 oktober är propaganda genom utelämnande. Hamas och Islamiska Jihad bryter systematiskt mot krigets lagar genom att använda civila som mänskliga sköldar, skjuta mot civila mål och öppet förespråka folkmord på judar.

När det gäller Internationella domstolen i Haag så prövar de ett ärende, och detta innebär inte att Israel begår folkmord, utan att en juridisk process pågår. Att framställa detta som bevis är juridisk okunskap eller medveten desinformation.

Att romantisera slagord som ”globalisera intifadan” är direkt verklighetsfrånvänt. Intifadorna bestod av självmordsbombningar, knivdåd och massmord på civila judar. Att kalla detta ”motstånd för mänskliga rättigheter” är att trivialisera terrorism.

”Aldrig igen” är ett universellt ledord. Men det innebär inte att judar ska acceptera demonisering, lögner och relativisering av terror för att passa andras politiska narrativ. Det som hotar judar i dag är inte Israels existens utan texter som Taha Khatabs replik, där antisemitism uppenbarligen kläs i människorättsspråk.

Axel Otterberg

Statsvetare och samhällsdebattör