Debatt: Kina har slagit oss i vårt eget spel
Europa byggde sitt välstånd på industri, konkurrens och tekniskt kunnande. Nu förlorar biltillverkarna miljarder medan kinesiska företag tar mark. Frankrike och Tyskland vill svara med handelshinder. Men Europas problem låter sig inte tullas bort, skriver Hugo Hobring.
Nästan 100 000 kinesiska hybridbilar skeppades till EU i september, över 200 procent fler än ett år tidigare. Samtidigt redovisar Volkswagen en kvartalsförlust på närmare sex miljarder euro och Volvo Cars aviserar att 2 500 tjänster ska bort. Det är svårt att tänka sig en tydligare bild av Europas industriella förskjutning.
Emmanuel Macron och Friedrich Merz vill ge EU större möjligheter att begränsa marknadstillträdet för företag som gynnas av snedvriden konkurrens. Kina är den uppenbara adressaten. Peking har samtidigt öppnat för eftergifter kring hybridbilar och kritiska råvaror.
Europas gamla industrimakter förhandlar med sin främsta konkurrent både om att hålla dess bilar ute och om att få de material den egna industrin behöver.
Det finns en historisk ironi här. Europa var den moderna industrikapitalismens vagga. Tysk ingenjörskonst och svenska verkstäder byggde företag som sålde till hela världen. Volkswagen, Mercedes-Benz och Volvo blev mer än varumärken. De visade vad konkurrens, uppfinningsrikedom och produktion kunde åstadkomma. Nu utmanas de av ett land som fortfarande styrs av ett kommunistparti.
Kina har inte gjort detta genom att avskaffa kapitalismens drivkrafter, utan genom att utnyttja dem. Staten har stöttat batterier, råvaruförädling och fordonsproduktion med kapital och långsiktig planering. Samtidigt konkurrerar tillverkarna hårt om pris, teknik och kunder. Resultatet är inte längre bara billiga bilar, utan avancerade produkter och en utvecklingstakt som europeiska konkurrenter bara kan drömma om.
Den kinesiska modellen är förstås ingen idyll. Subventioner och överkapacitet snedvrider konkurrensen, och politisk styrning har sina kostnader. Men det är bekvämt att skylla varje kinesisk framgång på orättvisa villkor. Då slipper vi fråga varför Europa, mitt i en teknisk omställning, har gjort sig så dyrt och trögrörligt att producera i.
Höga energipriser, regelbörda och politiska tidtabeller har ofta gått före investeringarnas villkor. En fabrik blir inte konkurrenskraftig av ännu en strategi från Bryssel.
Volvo Cars visar hur makten kan förskjutas utan att namnet på motorhuven ändras. Bolaget ägs till majoriteten av kinesiska Geely och fördjupar samarbetet kring teknik och komponenter. Det kan vara affärsmässigt klokt. Men vad återstår av Europas industriella styrka om varumärkena finns kvar medan allt mer av kunnandet och leverantörskedjorna byggs någon annanstans?
Macron och Merz har rätt i att en öppen marknad inte ska behöva acceptera obegränsad statsstödd konkurrens. EU måste kunna försvara rimliga spelregler. Men tullar kan köpa tid, inte skapa produktivitet. Handelshinder gör varken energin billigare eller fabrikerna bättre.
Den tid som kan vinnas måste användas till investeringar, stabil energiförsörjning och villkor som gör det värt att utveckla och tillverka i Europa.
Kina har inte bevisat att kapitalismen misslyckats. Snarare har landet visat hur kraftfulla marknadens mekanismer kan vara tillsammans med en målmedveten stat.
Europa behöver inte kopiera dess politiska modell. Men vi måste åter lära oss det som gjorde oss framgångsrika. Att bygga sådant som världen vill köpa. Kina har lärt sig vårt spel. Det är dags att vi börjar spela igen.
Hugo Hobring
Geopolitisk analytiker
