Sverige kallar sig världens mest jämställda land. Vi har delad föräldraförsäkring, högt kvinnligt arbetsdeltagande och ett språk som blivit genussensibelt. Men mitt i allt detta jämlikhetsprat finns en tyst, privat ojämlikhet som nästan ingen talar om: makten över kärlekens form. För vad betyder det egentligen att leva i ett “jämlikt” förhållande – om det alltid är mannen som bestämmer om och när det ska bli ett äktenskap? Det skriver Patricia Bergsten.
Ordet konkubin låter gammalt och främmande. Det syftar historiskt på en kvinna som lever med en man utan att vara hans lagliga hustru – en kvinna i en slags erkänd men underordnad relation.
Men kanske är ordet inte så föråldrat som vi tror.
I dagens Sverige lever majoriteten av par som sambos, inte gifta. Det i sig är inget problem. Men forskningen visar ett mönster: kvinnor vill i högre grad än män gifta sig, medan män oftare föredrar att fortsätta som sambor. Det framkommer bland annat i den norska studien A gender perspective on preferences for marriage among cohabiting couples (Reneflot, 2006) och i den svenska Decisions on marriage? Couples’ decisions on union transition in Sweden (Duvander & Kridahl, 2020).
Hos högutbildade par spelar kvinnans vilja större roll – men i lägre utbildade grupper är det oftare mannens vilja som avgör. Det är ett mönster som speglar något djupt: att även i våra mest intima relationer lever könsmakten kvar.
Jämlikheten stannar vid köksbordet
Könsforskaren Yvonne Hirdman har länge påpekat att genussystemet – där mannen är norm och kvinnan den avvikande – inte försvinner bara för att vi säger att vi är jämställda. Makt handlar inte bara om lagar eller löner, utan om vem som får definiera verkligheten.
Och i många relationer är det fortfarande mannen som har sista ordet om när kärleken ska “räknas på riktigt”.
En kvinna som längtar efter att gifta sig men lever år efter år i ett samboförhållande som aldrig förändras befinner sig i ett märkligt mellanläge: hon har delat hem, ansvar och kanske barn, men inte den symboliska eller juridiska trygghet hon önskar.
Hon är inte underkastad – men hon har inte heller tolkningsföreträde.
Det är här den gamla metaforen konkubin får nytt liv. I ett samhälle där mannen fortfarande ofta avgör relationens form, lever kvinnan i en slags modern variant av konkubinat: erkänd, älskad – men inte erkänd på egna villkor.
Jämställdheten måste nå hela vägen in i kärleken
Den svenska jämställdhetsdebatten handlar ofta om arbetsmarknad, löner och politik. Men den mest seglivade makten utövas i det privata. Den syns inte i statistik, men i väntan, anpassning och tyst kompromiss.
Det handlar inte om att alla borde gifta sig – utan om vem som får bestämma att inte göra det.
Så länge den rätten i praktiken oftare tillhör män, är vi inte fullt jämställda.
Det är dags att tala om detta som det faktiskt är: ett uttryck för könsmakt i vardagen.
Vi behöver ett språk för den ojämlikhet som gömmer sig bakom kärlekens fasad. Och kanske kan just ordet konkubin – med all sin historiska tyngd – hjälpa oss att se hur mycket av historien som fortfarande lever i våra hem.
Patricia Bergsten,
Socionomstudent
