Den pågående upptrappningen mellan Israel och Iran har på kort tid förvandlats från ömsesidiga angrepp till en regional kris med fronter i Syrien, Irak, Libanon och Gulfstaterna. Missiler passerar syriskt luftrum, explosioner skakar Arbil och Beirut bombas efter att Hizbollah öppnat eld mot Israel. Samtidigt slår iranska projektiler mot Gulfstater som inte deltar i kriget. Även stater som försöker stå utanför konflikten dras därmed in i dess geografi. Detta är inte längre en konflikt mellan två stater. Det är ett regionalt krig som sprider sig genom svaga stater.

Det mest slående i utvecklingen är att flera länder dras in trots att deras regeringar försöker undvika det. Libanons politiska ledning har varnat för att landet görs till plattform för andras krig, men raketbeslut fattas av en milis utanför statens kontroll. Irak försöker dämpa oroligheter medan proiranska grupper mobiliserar. Syrien har blivit transitkorridor för missiler och luftförsvarsingripanden, där regionala projektilbanor passerar ett territorium vars statliga kontroll länge varit fragmenterad. I alla tre fallen sker säkerhetspolitiska händelser på territoriet som staten inte fullt styr – och därmed urholkas dess suveränitet i praktiken.

När konflikter sprids på detta sätt blir mindre och institutionellt svagare stater ofrivilliga slagfält. De fungerar som geografiska länkar mellan större makter och deras allierade. Kriget flyttar då från staters beslut till staters mark. Resultatet är att civila samhällen exponeras för våld trots att deras egna regeringar inte valt kriget.

Denna dynamik slår särskilt hårt mot regionens minoritetsfolk. I länder som Syrien, Irak och Libanon lever många små, ofta statslösa folkgrupper – som assyrier, druser och yazidier – koncentrerade till specifika områden, ofta just där miliser verkar och militära rutter passerar. När statens kontroll försvagas eller kringgås finns inget stabilt skydd. Samtidigt kan centralstater som pressas av krig försöka absorbera lokala säkerhetsstrukturer, vilket ytterligare minskar minoriteters handlingsutrymme. Både statlig svaghet och statlig tvångsintegration kan därmed öka utsattheten.

Den nuvarande regionala spridningen visar hur snabbt denna risk växer. Krig i Mellanöstern är sällan enkla tvåpartsuppgörelser. De sprids genom nätverk, territorier och maktvakuum. Om dessa strukturer inte bryts – om våldsmonopolet inte återförs till ansvariga stater – kommer varje ny eskalation att fortplanta sig genom samma korridorer.

Om denna utveckling fortsätter står Mellanösterns politiska ordning inför en djup omvandling. En stabilare framtid kräver då inte bara avspänning mellan stormakter, utan också starkare institutioner i regionens mindre stater och hållbara säkerhetsarrangemang för de folkgrupper som i dag saknar eget statligt skydd. Utan det riskerar varje framtida kris att återigen förvandlas till krig på deras mark.

Michael Merdoyo

Medlem i Medborgerlig samling