Debatt: Kuba mellan Trumps skugga och regimens gamla beroende

Ludvig Wassgrens reportage ”Kuba i Trumps skugga”, publicerat i Ordfront magasin den 20 juli 2026, beskriver med stor närvaro ett Kuba där människor försöker få vardagen att fungera trots strömavbrott, bränslebrist, inflation och en infrastruktur som långsamt faller sönder. Det är en bild som förtjänar att tas på allvar. Men när jag läser reportaget kan jag inte låta bli att ställa en annan fråga: har vi blivit så vana vid att se Kuba genom Washingtons fönster att vi glömmer att också titta mot Havanna?

Det är lätt att förstå varför Donald Trump hamnar i centrum. USA:s politik påverkar Kuba, och det amerikanska embargot kan inte avfärdas som en oviktig faktor. Men Kubas ekonomiska sammanbrott började inte med Trump. Det handlar också om årtionden av låg produktivitet, misslyckad ekonomisk styrning, förstörd infrastruktur, energiberoende och en politisk modell där makten i praktiken aldrig utsätts för verklig demokratisk kontroll. Att påpeka detta innebär inte att man försvarar USA:s politik. Det innebär bara att man vägrar göra Trump till förklaringen till allt som gått fel på Kuba.

Samtidigt finns en utveckling som borde diskuteras mer öppet. Medan stora delar av omvärlden koncentrerar sig på effekterna av Trumps hårdare politik mot Havanna, växer frustrationen inom delar av den kubanska exilen, inte minst efter Trumps besked att han inte tänker använda militär makt mot ön. USA:s utrikesminister Marco Rubio har länge förknippats med en hård linje mot den kubanska regimen, och därför väcker den nuvarande situationen en obekväm fråga: vad händer om den amerikanska pressen till slut inte leder till ett regimskifte, utan till en förhandling?

Det vore fel att påstå att vi redan vet svaret. Men det går att föreställa sig ett scenario där Washington får ekonomiska och geopolitiska eftergifter samtidigt som den kubanska makteliten i huvudsak sitter kvar. Några personer kan då offras som symboliska syndabockar, medan själva maktstrukturen består. Venezuela visar att en sådan utveckling inte är otänkbar: ett auktoritärt system kan förändra sina internationella relationer och öppna dörren för nya ekonomiska intressen utan att folket för den skull får verklig politisk makt.

Här finns en historisk dimension som ofta försvinner i debatten. Kuba har under decennier fått omfattande resurser utifrån. Först kom Sovjetunionen och det socialistiska blocket, senare Venezuela. Ändå lyckades landet aldrig bygga en ekonomi som stod på egna ben. Varje gång den externa livlinan försvagades återkom krisen. Därför är den intressanta frågan inte bara hur mycket fattigare USA kan göra Kuba, utan också varför ett land som under så lång tid haft mäktiga utländska ekonomiska beskyddare fortfarande saknar en fungerande energiförsörjning och en produktiv ekonomi.

Detta är också relevant i Sverige. Vi har en lång tradition av samarbete med Kuba och en ny strategi för Sveriges utvecklingssamarbete med Kuba 2026–2031. Om Sverige vill bidra till bättre levnadsvillkor på ön måste stödet utformas så att det stärker det kubanska samhällets egen förmåga, inte bara den statsapparat som redan kontrollerar resurserna.

Det är här jag tycker att Wassgrens reportage väcker en viktigare diskussion än den om Trump ensam. Kubanerna behöver inte ytterligare en utländsk beskyddare. De behöver möjligheten att själva bestämma över sitt land.

Kuba befinner sig utan tvekan i Trumps skugga. Men landet har också levt alldeles för länge i skuggan av ett politiskt och ekonomiskt system som gjort sig beroende av andra. Om vi verkligen vill förstå den kubanska krisen måste vi därför våga titta åt båda hållen – mot Washington och mot Havanna – utan att blanda ihop deras respektive ansvar.

Den dag kubanerna själva kan välja sina ledare, bygga sin ekonomi och betala sina egna räkningar behöver de inte längre leva i någon annans skugga.

Carlos Manuel Estefanía Aulet
Magister i ämnesdidaktik
Lärare i spanska och samhällskunskap