”Varför ska Sverige vara en norsk lydstat?”. Så lyder den i sammanhanget besynnerliga frågeställningen i rubriken till krönikan i Expressen 25 januari. Detta följs av författaren Viktor Malms (inför Göteborgs Filmfestival) kungörelse om att ”än en gång har kulturministerns festbeslut utlöst harm”. Den svikne kulturkrönikören pikar med att hon borde välja film före kokkonst. Frånvaron förklaras, enligt Malms oväntade insyn i ministerns privatliv, av kulturministerns ”ointresse” för film. Jag undrar, varför önska dit den ”skadliga ointresserade”?! För att få bua henne en gång till?!

Det är ingen hejd på kulturelitens hackande på Parisa Liljestrand. Malms sågning osar, antipatin dallrar i luften (hon nämns 13 gånger) varav man anar att utloppen, ”förnedrad” i lillebror-komplexet, mer handlar om Tidö än om konsten. På så vis är kulturkrönikören en tung representant för kulturaktivismen.

Vadå lydstat?! Vadå Norge?! Vad har norsk film med svensk film att göra?! Är film en landskamp?! En nationell konflikt?! Krig kanske?! Kan och har vi inget själva?! Bottnar filmkonst i pass och nationalsång? Är det inte innehållet som räknas? Jag väljer det som verkar intressant, inte av herre-på-täppan-hybris. Svenska film görs ju både på Kanarieöarna och i Turkiet av och med aktörer från alla möjliga håll.

Varför detta ständiga jämförande, detta tävlande i kultur? Dessa guldiga baggar, palmer och glober, dessa LUX-rullar, Bafta-masker och Oscars-statyetter. Gör de filmen bättre? Varför duger inte verket? Upplevelsen, känslorna inom oss som såg, samtal och recensioner om det som vi sett.

Den malmska texten om den ”redan bortglömda kulturkanon”, om den ”ointressanta frågan om vem som skall betala”, om det ”pinsamma” i att kulturministern inte förstår skillnaden i att vara kulturbranschens och medborgarnas representant i regeringen, om att hon ”gör konflikten politiskt” samt att hon förra året i ”vanlig urtråkig populism” skällde ut branschen är, förutom ett 80-årigt haltande exempel på amerikansk frihetspropaganda i ofrihetens tid, generande ovärdig.

Med huvudnumret bestående i en, i fet stil, uppräkning av inte mindre än 12 norska filmprofiler vars insatser avundsjukt kan strömmas i film-anorektiska Sverige är den, liksom det Östlundska kvittret, huvudsakligen avsedd att peka ett kulturelitens självgoda finger mot den ”oambitiösa” regeringen som den svenska filmkonstens dödgrävare.

Som att måla bilden av lika många norska oljeriggar hotfullt placerade längs svensk-norska gränsen för att vi svenska skattebetalare ska fatta att vi inte har en enda! Som att, mot bakgrund av den glimmande oljefonden, mässa för oss att svensk film utan medborgerlig betalningsplikt inte har en chans. Inga nya Stellan Skarsgård, inga Greta Garbo, inga Alicia Vikander, inga Ingmar Bergman, Norge tar allt.

Men jag tänker… Är inte alla de nya produktionsbolagen; Nexico, Baluba, Jarowski, FLX, METER, ja hela förlagsbranschen och dess aktörer bevis på motsatsen. Var inte helsvenska Den sista resan en storsäljare?!

Malm skriver:

”Litteraturstödet kan dubblas över en natt utan att finansdepartementet noterar de nya nollorna, samma sak med filmstödet.

Kulturministern har haft fyra år på sig att släppa den deprimerande och dammiga fantasin om kultureliten mot verklighetens folk och sjösätta en kulturpolitik som kan göra Sverige större. Hon har misslyckats.”

Så okunnigt respektlöst kan man uttrycka sig när man boat in sig i ett ämnesområde fjärran från striden om pengar till vård- och omsorgsplatser. Expressen-krönikörens slappa inställning till medborgarnas återbäring för sitt slit och övertro på lagstadgad filmproduktion som samhällets räddare diskvalificerar honom för att tas på allvar.

Jag säger som Stellan Skarsgård om den Oscarsnominering i januari 2026 han säger sig ta med ro:

”Den betyder egentligen inte så mycket.”

Vi ska alla vara tacksamma över att Viktor Malm inte är kulturminister.

Björn Schaerström

Civilekonom och konstnär