”Så avväpnades kulturen – fick bli en finmöbel i salongen”. Så lyder rubriken och piken i kulturkritikern Stefan Eklunds recension (SvD 12 januari) av Sverker Sörlins essä Kulturens värde (Atlas 2025). Följt av ingressen ”Visionen var att kulturpolitiken skulle förbereda medborgare på de krav som demokratin ställer på dem”.

Jag undrar… vems vision? Liksom… vad är kultur? Hur definiera, vem definierar, måste den definieras? Är ”kultur” förutsättningen för demokrati? Frågorna blir många.

Nu stod det ”kulturpolitiken”, inte ”kulturen”. Kultur är kultur, politik är politik. Det är inte allt, alla ord, alla aktiviteter, här i världen som hör ihop med ordet politik, som måste eller bör kopplas till politik. Vi lagar mat men behöver ingen matlagningspolitik. Vi planterar blommor utan blomplanteringspolitik. Det är alltså inte så att utan matlagningspolitik eller blomplanteringspolitik blir det ingen mat på bordet, inga blommor i krukorna. Ändå låter det ofta så.

Detta hörs inte från oss kulturkonsumenter utan från kulturarbetarna – som att utan ”kulturpolitik” blir det ingen kultur, finns ingen kultur. Ändå bli det och finns det just det, hur mycket som helst. Liksom med demokratin, debatten flödar ”trots” regeringens kulturpolitik och budget.

Kultur måste arrangeras, underhållas, betalas. Rimligen av de som är intresserade och vill, vilket inte är alla. Så vem ska betala? Vad ska betalas av vem? Hur ska vi avgöra, när vi har så olika intressen och drivkrafter?! Kultur handlar inte om tydliga gemensamma behov, som exempelvis sjukvård.

Kanske måste vi ändå definiera, sortera, skilja ut?! Vad som menas med och är kultur. Kultur är ju så brett, så mycket, allt ifrån stora gamla hus med en samling gamla grejer till kladd-å-kludd i industrilokaler. Viss kultur handlar om bakåtblickande, betraktande av det som passerat, historia, annan den som pågår nu, kulturarbete. Viss kultur, till exempel museer, kan sägas tillhör oss alla, det gemensamma, annan (som pågående produktion) kanske inte.

”Kulturen” är noga med att inte värderas i pengar, vill inte tala pengar. Ändå är samtalet, som i aktuell recension och essä, marinerat av pikar om pengar:

”Kulturen har avväpnats. Skillnaden i värdering går att mäta i pengar. Sverige i dag satsar 45 gånger mer på utbildning och forskning än på kultur. På 60-talet var det endast fem gånger mer”.

Kultur är ett samlingsbegrepp. Kultur är allt vi medborgare företar oss, berättar och tänker vid sidan av, oavsett, utanför politiken. Det är absolut inte bara någon finmöbel i salongen. Jag är inte mer kulturell än andra, men har läst, köpt, sett, lyssnat till och besökt, böcker, film, musik, teatrar, gallerier och museer ”världen” över. Kultur finns överallt! Alldeles gratis! Så varför dra in det ena i det andra, stöka till det?!

Kultur och kulturengagemang är i allt väsentligt en privatsak. Både produktion och konsumtion. Måste den verkligen styras och läggas på oss uppifrån? Är kulturens ”viktighet” avhängig skattepengar?

Kulturen som bas för demokrati? Jag lärde mig att ”demokrati förutsätter kunniga och upplysta medborgare”, vilket är något annat än kultur. Det handlar om kunskap och färdigheter för att kunna bidra, upplysning om världen för att själv kunna välja. Finns inte den ena utan den andra?

Kulturen hävdar konstnärlig frihet, armlängds avstånd, att politiken inte lägger sig i, men suktar dräglande efter överheten, mest för slantar ur statsbudgeten, gärna så stora som möjligt. Alltså efter att få jobba på andras bekostnad.

Varje kulturarbetare har personliga motiv för utövande; underhållning, förmedla budskap, berätta en historia, utöva påverkan och kritik. För några är den hobby och tidsfördriv, för andra kommersiellt. För vissa är kulturen politik, ibland ren aktivism. Varför skulle jag per automatik betala andras mål och intresse?

Den egotrippade ”kulturen” är aldrig nöjd, manifesterat i ett (med Ruben Östlund i spetsen) upprepat drev mot kulturminister Parisa Liljestrand. I Eklunds recension:

”Varför har kulturen i stället för att var det viktigaste i ett samhälle, det som skall genomsyra allt och leda samhället och demokratin fått drag av jolle som hänger i ett snöre ett litet stycke bakom.”

Men Ruben, jobbet är självvalt, som allt företagande. Man får investera. Lyfter det så lyfter det, annars finns annat att göra. Nu kan jag inte detaljerna i kulturbudgeten, vad som är vård och vad som är bidrag, men nog är det bra småaktigt av Guldpalmsvinnaren att inte kunna stå stolt utan att hacka och tigga.

Jag är vän av både kultur och politik men ser dem inte som självklara sambos. Men, JA, vi ska gemensamt vårda och finansiera vård av kulturarv, av det gemensamma. JA, vi ska bygga och finansiera gemensamma kulturmötesplatser och arenor. JA, vi ska gemensamt ”köpa” kultur efter behov, inte efter ”stödjande” policys. NEJ, vi ska inte finansiera enskildas yrkesval, ju längre lucka dess bättre.

Då går mina skattepengar till sådant de är till för, då slipper vi den fåniga konflikten. Den kulturminister, kanske Liljestrand, som står för detta förtjänar bli hågkommen som de mest respekterade. För i slutändan är inte kulturen bara en finmöbel i salongen, utan folkets möbel i folkets salonger.

Björn Schaerström

Civilekonom och konstnär