Debatt: Lämna barnen i fred och låt den fria leken vara fri

Att läsa artikeln ”Här breddas leken bortom normer och stereotyper” i Vi Lärare gav mig kalla kårar. Det som framställs som frigörande är i själva verket ett ideologiskt experiment, där vuxna agerar sociala ingenjörer för att uppnå jämställdhet.

Artikelns ”regisserade lek” bär spår av Paulo Freires frigörande pedagogik, där kritiskt medvetandegörande ska synliggöra och utmana samhällsnormer. Barnen förväntas därigenom betrakta biologiska skillnader som förtryckande maktförhållanden de måste frigöra sig från.

Här blottläggs konflikten mellan två oförenliga människosyner: realismens essentialism och nominalismens konstruktivism. Artikeln utgår från den senare, där normer, såsom hetero- och cisnormer, betraktas som helt socialt konstruerade.

Är det kategoriskt fel med normer bara för att de alltid skapar en marginalisering, ett vi och dem, eller ”det Andra”, som Martinsson skriver i Skola i normer?

I så fall borde man konsekvent argumentera även mot normkritiken, vilken blivit en akademisk norm. Kritiken riktas dock bara mot vissa normer. Detta faller under vad Marcuse kallade för repressiv tolerans: alla normer är likvärdiga, men vissa normer är mer likvärdiga än andra.

” …Du hycklare, ta först bort bjälken ur ditt eget öga! Då kan du se klart och ta bort flisan ur din broders öga.” - Lukas 6:41-42

Att detaljstyra barns lek för att den inte passar en politiskt fastställd utopi om total jämställdhet är inte pedagogik, utan omprogrammering. Det för tankarna till Huxleys Du sköna nya värld, en varning för vad som händer när staten formar barn för bestämda syften.

Att avbryta barns lek för att motverka naturliga skillnader befriar inte barnen, utan fjättrar dem vid den intersektionella normkritiken. Den fria leken, när man själv får välja vem och vad man leker med, upphör att vara fri när den måste passera ett ideologiskt filter. Barn föds inte som oskrivna blad, och vi måste våga säga ifrån när hybris tar över. Människan ska inte leka Gud.

Istället för att arrogant försöka omforma människan efter tillfälliga trender, bör vi försöka förstå hennes ursprung. Pedagogikens syfte bör inte vara att radera eller dekonstruera vår natur, utan att kultivera den. Som C.S. Lewis framhöll kräver sann utveckling ibland modet att vända om, där den som först vågar göra det kan vara den verkligt progressiva.

Vi behöver acceptera verkligheten som den är skapt och utifrån det fostra nästa generation. Barn är inte statliga projekt, utan ingår i vad Burke kallade samhällets små plutoner, där varje individ ingår i ett knippe av relationer, ett nätverk av historiska och kulturella normer, förankrade i vår natur. Familjen, inte förskolan, bär det grundläggande ansvaret för barnets uppfostran.

Människan behöver förstå sin essentiella börighet och försöka uppnå sin teleologiska potentialitet, vilket innebär en strävan efter att bli det bästa av det man till sin natur är ämnad att vara. Det är i bejakandet av vårt inneboende telos som sann mänsklig blomstring kan äga rum. Detta kallade Aristoteles för eudaimonia.

Att, med regisserad lek, tvinga fram en konstruerad likriktning berövar barnen rätten till sin naturliga utveckling. Detta är oetiskt och destruktivt.

”Fader, förlåt dem, ty de vet inte vad de gör.” – Lukas 23:34

Det är hög tid att vi överger den sociala ingenjörskonsten och börjar respektera människans väsen. Vägled barnen till förståelse av vad det innebär att vara människa, med biologiska förutsättningar och tidlös essens. Med visdom och ödmjukhet kanske nästa generation kommer närmare vårt gudomliga ändamål än vad vi själva lyckades med.

Magnus Åström