Alex Schulman skriver något velande i DN om boxning, först att den ”[ska ut ur OS] Kanske också: förbjud den som sport”, men avslutar defintivit med ”Förbjud. Stäng ner.”

Det tåls att upprepa Thomas Sowells observation att oavsett hur många som skadas eller dör i överklassnöjen och rikemansporter, såsom bergsklättring, rytteri, djuphavsdykning och liknande, hör man aldrig folk vilja förbjuda dessa. En på 23 av bergsklättare utan skydd avlider, medan enbart en per 2000 bland boxare utan skydd dör.

Att den förmögna Stockton Rush krossades av en imploderande ubåt på väg mot Titanic får inte moralister att proklamera att vi måste förhindra andra människor med mer pengar än förnuft att försöka följa i hans fotspår. Oron över alla som skadas eller dör på grund av skönhetsoperationers komplikationer lyser också med sin frånvaro.

Det Schulman och hans likar inte vill säga högt är att ”i mina ögon är vissa vuxna lite mindre myndiga än andra. Har du stil och smak i hur du dansar med döden så får du gå hur långt som helst, men andra måste jag leka mamma åt”.

Schulman belyser hur rädd boxaren ser ut ögonblicket innan näven når huvudet. Det som inte verkar föresväva honom är att atleten visste vad han gav sig in i när han gick in i ringen. Att det är en individ som kanske värderar spänningen i faran, äran i seger och vinstpengarna från matchen högre än sportens risker och nackdelar.

Som Sowell belyser i ”förstörarna av alternativ”, så är valmöjligheterna för de flesta proffsboxare få och oglamorösa. Flera världskända boxare illustrerar detta genom livet de hade innan framgång i slagsmål. Jack Dempsey var uteligare under en period, och James J. Braddock en tidigare bidragstagare.

Även de klyftigare boxarna med ganska goda karriäralternativ vet med sig att dom sannolikt på sin höjd kan leva ett liv med blygsam ekonomi och anonymitet som personlig tränare, idrottsexpert eller omskola sig som något helt annat.

Statusen som förmögen världskändis kan de flesta av dem realistiskt sett bara nå genom att nyttja sin närmast unika färdighet att ge och ta stryk för andras nöjes skull. Jag försöker inte idiotförklara dem, jag är själv bevisligen inte rik världskändis (men skulle gärna bli det genom att ta stryk om jag kunde).

Schulman förstår att boxarna gör denna avvägning, men anser sig veta bättre. ”Nej men lilla Braddock, du har det bättre på socialbidrag än rik men blåslagen” är inställningen. Han tänker förstås inte förse boxaren med pengar till champagne eller följare på instagram, för att ersätta det som gås förlorat via förlorad boxningskarriär, att stänga dörrar är tydligen roligare och enklare än att öppna dem.

Allas livsbeslut kan förstås problematiseras. Steven Crosson förespråkar att skaffa barn, men erkänner att det faktiskt i regel minskar lycka och frihet för föräldrarna jämfört med par utan barn. Borde jag som valt att vara barnlös försöka rädda stackare som Schulman från att fatta ett beslut som i mina ögon är oklokt?

Men är jag inte orättvis nu, är inte att skaffa barn något naturligt och vackert? Jo, och att de två tuffaste i gruppen frivilligt och under kontrollerade former testar vem som tål mest är precis lika naturligt och fint.

Schulman har tidigare gällande den ännu mer extrema sporten MMA lamenterat över hur han ”blir äcklad av galenskapen”. Har det inte slagit honom att vissa kanske finner det kittlande att utsätta sig för fara, berusande att få skada någon annan?

Att en del människor behöver samtyckande och relativt säkra sätt att leva ut giftiga impulser och fascinationen för de morbida på, drag de inte valt men ändå måste leva med. Existerar inte katharsis i moralisternas vokabulär?

Staffan Marklund

Kontorsarbetare och samhällsdebattör