I sociala medier publicerar många västerlänningar klipp på när unga dansar i Teheran och tar detta som intäkt för att Iran håller på att öppnas. Men passa er för att gå regimens ärenden – Iran är inte fritt, skriver Mersedeh Haghgou.
För en västerlänning kan en video på unga människor som dansar på en gata i Teheran se helt vardaglig ut. Några ungdomar som lyssnar på musik, skrattar och rör sig fritt, något vi i Sverige tar för givet.
Men i dagens Iran är just detta en form av civil olydnad. Otäckt nog är det förbjudet att visa håret, att dansa offentligt och att lyssna på västerländsk musik. Varje sådan handling blir ett tyst rop på frihet och ett trots mot den religiösa diktatur som fortfarande håller landet i ett järngrepp.
Jag tror att det blir fel att gå reformisternas ärenden när det gäller Iran. Jag ser hur många västerlänningar lägger upp klipp i sociala medier och tolkar dem som bevis på att Iran håller på att öppnas och bli fritt. I sin okunskap hjälper de till att sprida den bild som regimen vill förmedla. Det är inte nödvändigtvis deras avsikt, men effekten blir densamma: de går regimens ärenden.
Den islamiska republiken försöker visa upp en putsad fasad, ett sken av normalitet. Propagandan säger: ”Se, Iran är fritt. Det finns ingen anledning till förändring.” Men det är bara windowdressing, en medveten försköning av en brutal verklighet.
I själva verket är regimen försvagad. Den är rädd, osäker och medveten om att dess makt står på skakig grund. Protesterna, kvinnornas motstånd och folkets växande ilska har skakat den i sina rötter. Därför slår den ännu hårdare mot de som vågar säga emot, därför avrättas och fängslas människor – inte för att regimen är stark, utan för att den är rädd att störtas.
Ändå fortsätter iranierna att göra motstånd. Genom små handlingar av frihet, genom att dansa, visa håret och leva sina liv, trotsar de ett förtryck som världen alltför ofta väljer att blunda för.
Vi får inte låta oss luras av regimens försök att måla upp en bild av normalitet. Iran är inte fritt och Iran är inte befriat. Men det finns hopp, för folket har börjat resa sig och deras mod visar vägen mot en framtid där ingen längre ska dö för att vilja leva som en fri människa.
En som vägrar glömma det Iran som var och en dag kan bli igen.
Mersedeh Haghgou, exiliranier
