De är i många fall födda i Sverige, men de ser sig inte som svenskar. Istället har deras föräldrars hat och bitterhet gått i arv. Det är dags att sluta underblåsa detta, skriver Lars Ört.
Mitt i sommarvärmen ser vi absurda scener i Stockholm. Demonstranter med utländska flaggor blockerar offentliga byggnader, jagar riksdagsledamöter och ropar slagord om revolution. Många är unga. Många är födda i Sverige. Ändå uppträder de som om de levde i exil.
Det här är inte ett isolerat utbrott av ilska. Det är resultatet av decennier av politisk identitetskonstruktion. En generation har vuxit upp med budskapet att de inte är svenskar, trots att de fötts här. De är i stället “palestinier” – ett begrepp som ofta saknar konkret förankring i både plats och historia.
Få vågar nämna det: den palestinska identiteten, i sin moderna form, är inte urgammal. Den uppstod först på 1960-talet, långt efter det brittiska mandatets slut. Under mandatperioden kallades både araber och judar i området för “palestinier”. Det fanns inget självständigt Palestina, inga institutioner, ingen nationell infrastruktur.
Trots detta får barn i Sverige i dag höra att de tillhör ett folk i exil. De lär sig inte att de kan bli fria och ansvarstagande medborgare här – utan att deras liv ska ägnas åt att bära vidare en konflikt. Det är inte en identitet. Det är ett trauma.
Och nu, som om inte förvirringen vore nog, har Emmanuel Macron meddelat att Frankrike kommer att erkänna Palestina som en självständig stat. Som om man med ett diplomatiskt papper kan bekräfta något som aldrig funnits som suverän nation. Det är symbolpolitik av värsta sort – som legitimerar illusioner och förvärrar den splittring vi redan ser.
Redan 1974 visade Invandrarutredningen att barn till invandrare från Mellanöstern var kraftigt överrepresenterade inom psykiatrin – just på grund av identitetsförvirring. Det var sant då. Det är sant nu.
Konflikter som inte är barnens egna har överförts till dem som ett slags plikt. Resultatet? Ilska, vilsenhet, hat mot det land de lever i. Och ibland – som nu – direkta angrepp mot demokratin.
Det är ett svek. En gång i tiden ville svenska föräldrar att barnen skulle få det bättre. I dag förväntas barn bära sina föräldrars bitterhet.
Vi måste våga säga det: identitet ska byggas på verklighet – inte på nostalgi, offermentalitet eller politiska illusioner. Annars är nästa generations sammanbrott redan programmerat.
Lars Ört
