Fallet med Sara, barnflickan i Knutby, visar nu med all önskvärd tydlighet att något gick mycket fel. Hon har med stor sannolikhet suttit inspärrad i 7 år på rättspsyk helt i onödan. Den person hon påstods ha mördat var redan död när hon avlossade sina skott.

Det visste både polis och åklagare. Saras berättelse gick inte ihop, de tekniska bevisen gjorde det omöjligt – ändå lät de henne ta skulden för ett brott de måste ha förstått att hon inte hade begått.

Magasinet Paragraf skrev om detta redan för tio år sedan. Dåvarande chefredaktören Dick Sundevall presenterade i en artikelserie precis det som Aftonbladet 200 sekunder i dag lyfter fram som en avslöjande nyhet. Bland annat i artiklarna ”Oskyldigt dömd?” och ”22 punkter som friar Sara”.

Leif GW Persson uttalade sig också då. Han var helt övertygad om att allt gått rätt till och att Sara var skyldig. I dag låter det annorlunda. I Expressen sågar han nu polisens utredning och hävdar att Sara är oskyldig till just det mord han för tio år sedan var säker på att hon hade begått.

Leif GW har visst inte facit – även om stora delar av den opinionsbildande eliten konsekvent agerar som om han har det.

”Det är en jävla massa konstigheter som de tycks ha missat”, säger han i Expressen.

Men i samma artikel skyller han samtidigt på att Sara tog på sig skulden. Enligt honom är alltså inte rättsväsendet ansvarigt – felet uppstod för att Sara erkände.

Här måste jag invända.

Polisen visste att skottet Sara avfyrade träffade offret när hon redan var död. Det fanns inget blod efter hennes skott, och om kvinnan hade varit vid liv hade kroppen reagerat. Det gjorde den inte.

Polisen visste också att offret skjutits med pipan tätt mot huvudet. Det beskrev Sara aldrig, trots att poliserna – vilket Aftonbladets videomaterial visar – i timmar försökte få henne att berätta något som stämde överens med deras redan etablerade teori.

Det gjorde hon aldrig. I stället för att informera henne om att den hon trodde sig ha mördat redan var död, manipulerade polis och åklagare utredningen så att detta inte skulle märkas. Åklagaren skrev sitt åtal utifrån en version hon rimligen måste ha förstått var omöjlig.

Polisen och åklagaren såg till att Sara dömdes för ett brott de måste ha insett att hon inte begått. Varför skulle man annars undanhålla bevis, bortförklara observationer och undvika att utreda alternativa händelseförlopp?

Det är ett direkt brott mot objektivitetsprincipen – den lagstadgade skyldighet som säger att polis och åklagare ska behandla alla misstänkta som oskyldiga tills motsatsen är bevisad.

Konsekvensen? I praktiken ingen alls. Lite obekväm publicitet, möjligen. Sedan tystnar det, och allt fortsätter som vanligt.

Och ändå är dessa brister exakt samma brister som gång på gång pekas ut som huvudorsak till att oskyldiga människor döms i Sverige.

Det handlar inte om att Sara ”tog på sig skulden”, vad Leif GW än påstår. Det handlar om ett system där polis och åklagare förväntas följa lagen – och om ett samhälle som blint litar på att de gör det. När de inte gör det reagerar ingen.

Svensk myndighetsutövning bygger på tillit till enskilda tjänstemän. Under pågående ärenden finns ingen extern kontroll, och efteråt sker sällan någon genomlysning, om inte media väljer att granska. I just det här fallet gjorde magasinet Paragraf och Aftonbladet det.

All heder till dem. Frågan är: när ska resten av tredje statsmakten ta sitt ansvar? När ska journalister börja granska polis och åklagare i stället för att utgå från att deras arbete automatiskt är korrekt och att allt som står i förundersökningar, åtal och domar är sanningen?

För det är inte allt korrekt – oavsett vad Leif GW tycker.

Fallet Sara visar det tydligt.

Lotta Varga

Författare och journalist