Lodjursjakten ursäktas med ett påstått behov att skydda tamdjur och egendom från skada. Men statistiken visar tydligt att något sådant behov inte finns. Det handlar om ren nöjesjakt. Detta skriver författaren Misha Istratov.
På landets största jaktförbunds webbplats finns en sida dit få utomstående hittar. Den listar lodjurskranier, sorterade efter län. Bredden på skallen. Längden. Totalpoäng. Jägare jämför sina byten med förra årets, med grannlänets, med rekordet. SVA preparerar kranierna åt skytten för strax över tusenlappen, och Jägareförbundet driver på för att tjänsten ska bekostas av skattemedel. Pälsskinnet behåller skytten. Det är, om man zoomar ut en aning, en av de mer iögonfallande webbsidor som finns i Sverige.
Det anmärkningsvärda är inte att sidan existerar. En stor andel jägare har alltid mätt sina byten. Det anmärkningsvärda är vad som krävs för att den ska fyllas med nytt innehåll varje vår. En hel byråkratisk kedja – från Naturvårdsverkets ramar till länsstyrelsernas enskilda beslut, från viltförvaltningsdelegationer till överklagandeprocesser i förvaltningsrätten – arbetar för att varje mars leverera drygt hundra lodjur till avskjutning. Besluten motiveras med “socioekonomiska konsekvenser” och “förebyggande av skador på tamboskap”. Slutprodukten är en rankinglista för kranier. Över 1000 lodjur har på 10 år fått gå den vägen.
Jag har under tre år följt den kedjan inför boken Jägarnas Rike. Läst varje länsstyrelsebeslut. Kontaktat vilthandläggarna. Gått igenom skadestatistiken rad för rad. Och det som slagit mig hårdast är inte de stora siffrorna – inte miljonerna, inte de tusentals klövvilt som lodjuren annars hade hållit borta från vägarna – utan språket. Det byråkratiska språket som förvandlar ett meningslöst dödande till något som låter som ansvarsfull förvaltning.
I Värmland sköts sex lodjur 2024. Angreppen på tamdjur året innan: ett enda. Året dessförinnan: noll. Handläggarens motivering löd att man ville “bibehålla de låga skadenivåerna”. Läs meningen igen. Den säger att vi dödar för att skadorna är låga. Och att de låga skadorna bevisar att dödandet behövs. Det är en cirkel utan utgång, klädd i myndighetsprosa. I Västmanland var bilden densamma: sex lodjur avlivade, noll dokumenterade angrepp. Beslutsunderlagen läser sig som om de vore skrivna av samma hand, för samma syfte, oavsett vad verkligheten utanför fönstret visar.
En LRF-ordförande i Örebro län var ärligare än de flesta. Han sa rakt ut att det är jättebra att få jaga lodjur, “för då blir det lättare att acceptera att det finns levande lodjur i skogen”. Meningen är så avslöjande att den knappt behöver kommenteras. Lodjuret får existera – villkorat av att vi dödar det. Toleransen har ett pris, och priset betalas i skinn och skalle. Det är en filosofi som sträcker sig långt bortom viltförvaltning. Det är tanken att samexistens kräver underkastelse.
Varje år anmäler sig i snitt över tiotusen jägare till lodjursjakten, hundratals av dem från utlandet. Kammarrätten stoppade jakten tillfälligt i år, för att senare låta den återupptas. Men de verkliga grunderna – de som aldrig skrivs i beslutsmotiveringarna, de som syns tydligast på en webbsida med kraniepoäng sorterade länsvis – dem prövar ingen domstol.
Det är kanske det mest talande med hela den svenska lodjursförvaltningen. Inte att jakten saknar samhällsnytta. Utan att den aldrig behövt visa att den har någon.
Misha Istratov
Författare till ”Jägarnas Rike – en granskning i skottlinjen”
