I den alltmer desperata klimatdebatten framstår några iakttagelser som viktiga. Klimataktivistiska organisationer (IPCC, EU, WHO med flera), politiker,
media och hobbyexperter framför gärna att 97 procent av forskningen/forskarna
står bakom de resultat gällande en kommande klimatkris som publiceras.

Hur man med kreativ och fantasifull tolkning av statistik kommit fram till den siffran nämns dock aldrig. Men journalister har i olika undersökningar konstaterat att av dessa 97 procent är endast 2 procent aktiva inom discipliner relevanta för klimatet. Övriga är beteendevetare, statsvetare, biologer, zoologer, skogsforskare, läkare, psykologer, humanister.

Faktum är att det finns många välkända klimatforskare och experter som är ytterst kritiska till de resultat och forskningsrapporter som presenteras av klimatalarmismen. Detta gäller också kraven på en ”grön omställning”. Gemensamt för många av dem är att de är i en ålder där de inte längre är beroende av forskningsstöd, och inte heller bryr sig om att de svartmålas och brunstämplas som påstådda ombud för oljeindustrin. Dessa kritiker har helt enkelt råd att relatera till dokumenterade fakta som motsäger den allmänna agendan inom klimathysterin och hellre ser en mer nyanserad debatt.

På grund av politikers och medias stöd till den näst intill religiösa kör som sjunger klimatalarmismens lov blir det naturligt att dessa kritiska forskare och experter deplattformeras och inte får utrymme i media eller forskningsbidrag. På så vis blir det onekligen lättare att hävda konsensus i klimatdebatten, och att påstå att 97 procent av forskarna är eniga om en nutida och framtida klimatkris.

För den som vill få en mer neutral och nyanserad bild av den påstådda klimatkrisen kan jag rekommendera att googla och läsa vad kritiska experter anför i debatten.

Här är några exempel:

• Anna Wåhlin, professor i oceanografi.
• Lennart Bengtsson, internationellt känd svensk klimatforskare, bland annat före detta föreståndare för Max Planck-Institutet för meteorologi i Hamburg.
• Peter Ridd, före detta professor i fysik vid James Cook University, Townsville, Australien.
  
• Den kanadensiske professorn Tim Ball som ifrågasatte de FN-rapporter
  som byggde på Michael Manns rapporter – ”the hockey stick”. Efter en
  långdragen rättstvist dömdes Michael Mann för vetenskapligt bedrägeri
  och tvingades betala miljonbelopp i rättegångskostnader.
• Professorerna Andrew Dessler (Texas A&M) och Richard Lindzen från MIT.
• Den israeliska astrofysikern Nir Shaviv som hävdar att solen driver
  jordens klimat.
• Filosofiläraren Staffan Mörner och hans bok ” Borde man oroa sig för
  klimathotet?”
• Judith A. Curry, amerikansk professor och forskare i klimatologi. Tidigare rektor för School of Earth and Atmospheric Sciences vid Georgia Institute of Technology.
• Jan Blomgren, professor i tillämpad kärnfysik.
• William Happer, professor emeritus i fysik vid Princeton University.
• Dr. Jay Lehr, senior policyanalytiker vid International Climate Science Coalition och tidigare vetenskapschef för The Heartland Institute.
• Tom Harris, verkställande direktör för Kanadabaserade International Climate Science Coalition.

Kanske kan lite mer utbildning och kunskap – istället för blind aktivism – underlätta för framtida klimatbeslut, och få barn till hysteriskt oroliga ”rebellmammor och pappor” som oroar sig för sin framtid att sova lite bättre.

Leif Kullberg