Minns ni Instruktion 291? Det var en intern order inom polisen 2015–2016, som innebar att man inte skulle redovisa signalement på gärningsmän om det riskerade att uppfattas som ”främlingsfientligt”. Svenska folket skulle alltså skyddas – inte från brotten – utan från sanningen.

Instruktionen blev känd i samband med övergreppen på festivalen We Are Sthlm. Hundratals flickor utsattes, men polisen teg. När DN till slut avslöjade historien var skadan redan skedd. Förövarnas bakgrund hade sopats undan för att passa narrativet.

Detta var inget enskilt misstag. Det var ett mönster. Myndigheter, politiker och medier valde en tyst överenskommelse: hellre desinformation än risk för ”fel” opinion.

Myndigheternas mörkläggning

•Brå slutade redan 2005 att redovisa statistik över brottslighet och ursprung. I över ett decennium fick svenskarna höra att ”sådana data inte finns”. När en rapport väl kom 2017 visade den enorma skillnader.

•SCB hade länge motvilja mot att bryta ner sysselsättningsstatistik på ursprung. När siffrorna till slut blev offentliga framträdde gap på tiotals procentenheter mellan inrikes och utrikes födda.

•Migrationsverket presenterade under 2000-talet putsade kostnadskalkyler. De fullständiga siffrorna hölls inom Regeringskansliet. Allmänheten fick halvsanningar.

Public service och MSM:s svek

Public service – SVT och SR – har i årtionden konsekvent undvikit att redovisa signalement eller bakgrund. Än idag mörkar man. När gärningsmän haft migrationsbakgrund har bilder pixlats. Ord som ”ungdomsgäng” används istället för att beskriva verkligheten. Grova brott förvandlas till ”felskjutningar”. Bombdåd kallas ”explosioner”.

Mainstreammedia i stort har gjort likadant. Rapporteringen om Husbykravallerna 2013 talade om ”missnöjda ungdomar” istället för att nämna invandrarbakgrund. Vid gruppvåldtäkter nämndes sällan gärningsmännens ursprung, men spalterna fylldes av texter om ”Svensson-rasismen”. Och när alternativa medier eller enskilda debattörer pekade på dessa mönster valde MSM att tiga ihjäl eller avfärda dem som ”hat”.

De som talade ut straffades

Det fanns enskilda journalister som försökte gå emot det förljugna narrativet. De stoppades, frystes ut, fick sina karriärer saboterade. Några blev helt enkelt tystade. Poliser som Peter Springare blev anmälda, uthängda och hånade. Journalister som inte rättade in sig i ledet hamnade i den berömda frysboxen på redaktioner som DN eller Aftonbladet.

Budskapet var tydligt: håll käften. Tala inte om det här. Svenska folket får inte veta.

Konsekvensen: tilliten brister

Resultatet känner vi igen:

•Växande gängkriminalitet med skjutningar och bomber.

•Massiva kostnader för välfärden.

•Otrygghet i offentliga miljöer.

•Ett samhällskontrakt som spricker.

Det mest destruktiva var inte brotten i sig, utan lögnen. När människor märker att verkligheten inte stämmer med vad polisen, myndigheterna och medierna säger – då dör tilliten. Och utan tillit finns inget fungerande samhällskontrakt.

Sveket fortsätter

Instruktion 291 blev därför en symbol. Inte bara för polisens mörkläggning, utan för hela epoken där staten, myndigheter och medier höll svenskarna i okunskap – för att dölja konsekvenserna av en ansvarslös migrationspolitik.

Idag pratar makten mer öppet om problemen, men först när de blivit omöjliga att sopa under mattan. Då är det för sent. Att nu låtsas som att man alltid ”tagit problemen på allvar” är ett rent hån.

Och fortfarande vill man inte tala klarspråk om de fulla konsekvenserna av den överdrivna migrationen. Att mörkläggningen fortsätter – fast i mer subtil form – gör sveket än mer uppenbart.

Det fullständigt ofattbara är inte bara brotten, kostnaderna och kaoset – utan att staten och media konsekvent ljög för att dölja det fullständiga haveriet. Det är inget misstag. Det är ett svek utan motstycke i modern svensk historia.

Ola Källqvist är debattör och skribent med fokus på integrations- och samhällsfrågor.