Det väckte oro i Bryssel när Italiens premiärminister Giorgia Meloni reste till Washington. Med sig i bagaget hade hon en tydlig signal: “Italien först.” I en tid då Europas sammanhållning utmanas, blev resan mer än en diplomatisk gest. Den belyste en evig fråga: Vem förtjänar en ledares yttersta lojalitet – det egna folket eller den europeiska gemenskapen?

Giorgia Meloni är folkvald av det italienska folket, inte av Bryssels institutioner. Hennes främsta uppdrag är att värna Italiens intressen – att skapa tillväxt, trygghet och kulturell sammanhållning i det land hon leder.

Samtidigt har Italien, som medlem i Europeiska unionen, frivilligt avträtt delar av sin suveränitet för att ingå i ett större samarbete, med syftet att upprätthålla fred, ekonomisk stabilitet och inflytande på den globala arenan. Här uppstår den grundläggande spänningen: När lojaliteter krockar – vilket uppdrag väger tyngst?

För att en ledare ska kunna vara lojal mot Europa krävs att EU är något mer än en byråkratisk struktur. Det måste finnas en gemensam idé, en riktning – kanske till och med en känsla av identitet. Men är det verkligen så idag?

Europa saknar gemensamt språk, gemensamt försvar och, i många frågor, en gemensam värdegrund. Vad som är heligt i Paris kan vara förbjudet i Warszawa. Vad som upplevs som solidaritet i Bryssel kan uppfattas som förmynderi i Budapest. När EU kräver lojalitet, gör man det ofta utan att fullt ut kunna erbjuda något som känns ömsesidigt. I det tomrummet växer rörelser som säger: “Vårt land först.”

Oroväckande är att allt fler européer tycks vända EU ryggen. Valdeltagandet i Europaparlamentsvalet låg 1979 på 61,99 %. Därefter sjönk siffrorna i decennier, med ett bottenläge på 42,61 % år 2014. Trots en viss ökning till 50,66 % vid valet 2019, är det uppenbart att engagemanget är svagt i många länder. Många medborgare upplever att de har mindre att säga till om – att det spelar allt mindre roll vad som sägs hemma när de stora besluten ändå fattas i Bryssel.

Känslan av att den inhemska demokratin urvattnas och att makten centraliseras bidrar till misstron. Om inte EU:s projekt känns förankrat i verkligheten, och medborgarna känner sig maktlösa, då söker man sig tillbaka till det bekanta – nationen.

Melonis “Italien först”-linje sågs av vissa som ett hot mot EU:s sammanhållning. Men kanske var det snarare en signal: När EU inte förmår leverera för medlemsländerna, söker dessa andra vägar. Hennes närmande till Trump var inte nödvändigtvis ett ideologiskt skifte – det kunde lika gärna vara pragmatism. Ett sätt att visa att lojalitet aldrig är blind, utan alltid knyts till konkret nytta.

Frågan är inte om nationella ledare bör sätta sitt land först – det måste de. Men hur de gör det är avgörande.

I frågor som klimat, säkerhet och migration kan ett enat Europa ge långt större kraft än vad något enskilt land kan uppnå. Då är kompromiss inte ett svek, utan en strategi. Men i andra frågor – som jordbruk, arbetsmarknad eller kultur – kan nationella särdrag inte offras utan att förlora något väsentligt.

Att offra sitt lands särart för att passa in i en europeisk mall är inte att leda – det är att underkasta sig.

Melonis resa till USA väckte oro i Europa, men också viktiga frågor. En sann ledare måste kunna stå i skärningspunkten mellan nationella intressen och internationella åtaganden – utan att förlora sin kompass.

Lojalitet mot EU får inte kräva att man sviker sitt folk. Men lojalitet mot sitt folk får heller inte betyda att man blundar för det ansvar man har i ett större sammanhang.

Det är i just den balansen – och modet att upprätthålla den – som Europas framtid avgörs.

Paul Holmgren, samhällsdebattör