Godhetens största svaghet är dess blinda tro på sin egen styrka. Den förutsätter sin ofelbarhet och blir därför ett enkelt byte för ondskans intriger.

Som svensk med invandrarbakgrund har jag ofta mött frågan varför jag, som lämnat mitt födelseland, engagerar mig så djupt i det svenska samhället. Sedan jag trädde in på den politiska scenen har kritiken skärpts. Man ifrågasätter min vilja och förmåga att bidra till Sverige, och undrar hur någon som flytt från sitt hemland kan ha något att erbjuda här.

Jag förstår dessa frågor, men för att verkligen begripa varför människor flyr istället för att stanna och kämpa, måste man förstå ondskans natur. Den börjar som en oansenlig fläck i ett annars klart vatten, något man tror sig kunna rena. Men om man misslyckas, breder den ut sig, förvandlas till ett träsk, och slutligen till ett mörkt hav, fyllt av skrämmande varelser som livnär sig på hat.

Att tro att man kan koka bort detta hav genom att sätta eld på stranden är inget annat än en farlig illusion. När detta misslyckas, blir den enda utvägen att söka fred på andra sidan världen, där elden kanske, om vi har tur, kan hållas vid liv.

Nu står jag, tillsammans med många andra i den fria världen, med en brinnande önskan att göra gott, att skydda friheten och sprida dess budskap till dem som aldrig fått uppleva den. Kanske kan det tända ett hoppets ljus som lyser vägen för kommande generationer, så att de vågar trotsa havets mörka skuggor och ändå bygga sina framtider på den skälvande stranden.

Men verkligheten har visat sig vara mer komplex än jag först trodde. Frihetens landskap är fyllt av sina egna faror, och i skuggorna står människor som oroar sig för vad som döljer sig i mörkret. De fruktar HBTQAI-franchisen, som jagar allt oliktänkande och hotar barnens och ungdomarnas välmående, klimatfascister som trampar ner dem som bara vill bruka sin jord, den antisemitiska demonen som förföljer judar, och den gamla giftiga ormen av islamism, som tystar all kritik under en falsk täckmantel.

Jag föddes mitt i en utbredd korruption och förtryck. Till min förvåning upptäckte jag att de krafter som en gång drev mitt hemland i fördärv redan hade funnit sin väg till den fria världen. Deras agenter har sedan länge infiltrerat nyckelpositioner inom politik och kultur, planterade som giftiga frön i den jord vi trodde var orörd av despotismens händer.

Politikernas uppgift är inte att piska upp stormar och driva folket till extremism, utan att ge varje individ möjligheten att segla genom frihetens hav, att utan rädsla kunna utmana maktens monstruösa ideologier. Men till vår förvåning ser vi hur politiker, ledda av vänsterideologier, försvagar det svenska samhället istället för att stärka det. HBTQAI-ideologin skapar onödiga konflikter och tystar de som vill hjälpa, klimataktivister splittrar samhället utan att erbjuda verkliga lösningar, och medan vänstern ställer krav på det svenska folket, ser vi hur islamister hyllar terror, rättfärdigar kvinnoförtryck, antisemitism, barnäktenskap och homofobi.

Allt detta försvagar oss och hindrar oss från att enas mot de verkliga hoten mot vår frihet. Det enda sättet att navigera genom detta kaos är att höger och vänster förenas i insikten om att det viktigaste är att bevara friheten och den svenska kulturen. Det kräver att vi reglerar invandringen, vågar kritisera och kriminalisera islamism, utvisar terroranhängare, avlägsnar könsideologi och klimatångest från våra skolor och tillåter människor att uttrycka sina tankar utan att behöva oroa sig för att bli kallade högerextremister, fascister, nazister eller rasister.

Det är hög tid att erkänna det växande missnöjet som gror bland folket, ett missnöje mot den totalitarism som gömmer sig bakom politisk korrekthet. En ideologi präglad av självhat och förakt för nationalism och den europeiska identiteten, som skapar tomrum i själen hos nya generationer. Dessa tomrum riskerar att fyllas av uråldriga och destruktiva ideologier som islamism.

Människor längtar efter ett samhälle där de inte behöver frukta för sitt arbete eller sin sociala ställning på grund av sina åsikter, oavsett om de sympatiserar med vänstern eller Sverigedemokraterna, om de är muslimer eller islamkritiker, om de tillhör HBTQAI-gemenskapen eller har andra syn på kön. För varje dag som går blir det alltmer uppenbart att den oreglerade invandringen, wokismen, islamiseringen och de partiska medierna inte har skapat ett bättre samhälle. Tvärtom, de har försvagat Europa och gjort oss sårbara för de hot som lurar bakom deras tomma godhetssignaleringar.

Om vi inte handlar nu, kommer vi snart att stå inför ett obarmhärtigt val: att stanna kvar och kvävas i tystnadens grepp, eller att fly och söka skydd i skuggorna. Men frågan som gnager är denna – finns det överhuvudtaget någon plats kvar att gömma sig på? Eller har vi redan nått en punkt där ingenstans längre erbjuder trygghet, där varje hörn av världen är besudlat av det vi försöker undkomma?

Hanna Tehrani

läkare, sverigedemokrat och sitter i Göteborgs HBTQ-råd för SD