Jag vill inte vara en bra talare.

Jag vill vara en bra lyssnare.

Det här är inte en text om geopolitik.

Det är en text om människor.

Under de senaste dagarna har rapporter kommit om att över sextiotusen människor har dödats i Iran på mycket kort tid. Bland dem finns barn. Små barn. Människor som aldrig fick chansen att leva sina liv. För många i väst försvinner sådana siffror snabbt i flödet. De blir rubriker. Diagram. Statistik.

För dem som lever där är det inte siffror.

Det är deras verklighet.

Jag skriver inte det här som politiker.

Jag skriver det som människa.

När internet stängdes ner i Iran började människor skriva till mig. Inte för att jag är mäktig. Inte för att jag har ett ämbete. Utan för att jag svarade. För att jag lyssnade. För att jag inte tittade bort.

Det förändrade mig.

Jag vill inte vinna poäng.

Jag vill ta ansvar.

Jag vill vara en god man.

Det låter kanske naivt i en tid där politik ofta handlar om positioner, strategi och makt. Men jag har lärt mig något grundläggande: när makten blir viktigare än människan, då har man redan förlorat.

Det här är inte islamofobi.

Det här är humanism.

Det handlar inte om religion. Det handlar om ett system som krossar människor. Kvinnor som tystas. Män som fängslas. Barn som dödas. Familjer som tvingas betala för att ens få tillbaka sina anhörigas kroppar. Förnedringen är total.

För oss är det här nästan omöjligt att ta in.

För dem är det vardag.

Jag har valt att använda det enda verktyg jag har: min röst och min närvaro. Jag har delat berättelser, ansikten och röster från Iran. Inte för att bli sedd… utan för att de ska bli sedda.

Responsen har varit överväldigande. Miljontals människor har nåtts. Tusentals meddelanden. Många med samma innehåll:

“Please don’t forget us.”

“Tell the world.”

“Please help us.”

Det är omöjligt att ignorera.

I februari reser jag tillbaka till Washington DC.

För att tala med människor jag har förtroende för och som har förtroende för mig. För att föra vidare rösterna från iranier i exil, men framför allt från dem som fortfarande lever mitt i förtrycket.

Jag gör det inte för att jag vill ha krig.

Jag gör det för att jag vill ha liv.

Frihet att leva.

Frihet att älska.

Frihet att tänka, tala och andas utan rädsla.

Du behöver inte vara iranier för att bry dig.

Du behöver bara vara människa, med en fungerande moralkompass.

Det här är ingen demonstration.

Det är en revolution.

Och för många är det en fråga om överlevnad.

Jag väljer alltid människan före makten.

Och just nu är det människorna i Iran som behöver bli hörda.

Om det här kostar mig bekvämlighet, så får det göra det.

Om det kräver uppoffringar, så är det ett pris jag är beredd att betala.

Att vara tyst nu vore att svika dem som redan har dött.

Och dem som fortfarande vågar hoppas.

Jag tänker inte vara tyst.

Eddie Wallin