
Paralleller mellan nuvarande konflikt och historiska händelser riskerar att förvränga vår förståelse. Ukrainas nuvarande läge liknar snarare Finlands situation 1944 än kapitulationen i München 1938, skriver Rurik Holmberg.
Många befarar att München 2025 blir ett nytt München 1938, då Storbritannien och Frankrike gav efter för Nazitysklands krav att införliva tyskspråkiga delar av Tjeckoslovakien.
Blott ett halvår senare ockuperade Nazityskland hela den tjeckiska delen av Tjeckoslovakien och efter ytterligare ett halvår började andra världskriget. München 1938 fick Hitler att tro att han kommer undan med vad som helst.
Ukraina är emellertid inte Tjeckoslovakien. Tjeckoslovakien var ett litet land till betydande delar inklämt mellan norra och södra Tyskland.
Utsikterna att försvara sig var små utan ett aktivt utländskt ingripande. Den ukrainska armén har däremot under de gångna tre åren slagit tillbaka de ryska angriparna.
Den har uträttat långt mer än man kunde förvänta sig och det är inte orimligt att påstå att segern utanför Kyiv 2022 gav resten av Europa andrum att förbereda sig på det värsta.
Idag står den ukrainska armén fortfarande obesegrad kvar i östra Ukraina medan den ryska armén är en skugga av sin forna storhet.
Den här situationen påminner betydligt mer om Finland 1944. Armén var oslagen och ryssarna stoppade, men i likhet med Ukraina 2025 saknade man kraft att återta förlorade områden.
Man blev tvungen att acceptera orättvisa villkor, eftersom tiden rann en ur händerna.
Ukraina är såtillvida i en starkare position än Finland 1944 att man kan räkna med stor internationell uppbackning i fredsförhandlingarna. För Finlands del fanns bara Sverige.
Det går alltså inte att dra direkta paralleller mellan de eventuellt förestående förhandlingarna om en vapenvila i Ukraina och kapitulationen i München 1938.
Visst finns risken att man försöker förhandla över huvudet på ukrainarna, vilket torde vara Rysslands mål, men Ukraina är faktiskt i en sådan position att man kan avvisa en överenskommelse som man anser oacceptabel.
Ett pikant inslag i de ryska ”fredsvillkoren” är att man sätter press på Volodymyr Zelenskyj personligen.
Också det här följer samma mönster Sovjet använde mot Finland då president Risto Ryti tvingades avgå.
Tydligen känner sig Putin i likhet med Stalin personligen kränkt av de många militära nederlagen och måste därför låta detta gå ut över presidenten liksom för att bekräfta sin seger.
En annan detalj värd att uppmärksamma är att Trump nu beskyller Ukraina för att ha startad kriget. Också den beskyllningen låter alltför välbekant i finländska öron.
Om vi ser på Finland omedelbar efter kriget så var den materiella nöden stor.
I Ukraina kunde EU däremot göra enorm skillnad, inte bara genom direkt nödhjälp, utan också genom att handla med Ukraina på rejäla villkor.
Det brukar sägas ironiskt att Finland kom på fötter ekonomiskt på grund av att man till råga på allt tvingades betala ett krigsskadestånd till Sovjetunionen.
Åtminstone fick industrin beställningar. Den ukrainska industrin kunde få massiva riktiga utländska beställningar.
Och i Ukraina så kan västeuropeiska länder omedelbart efter en vapenvila gå in med trupp.
Den här möjligheten fanns inte för Finlands del 1944, så Ukraina befinner sig i ett långt bättre utgångsläge.
Ett snabbspår för ett ukrainsk EU-medlemskap är heller inte omöjligt att ordna.
Historiska paralleller kan vara farliga när de används slentrianmässigt. Varje konflikt har sina unika särdrag och kontextuella nyanser som gör direkta jämförelser problematiska.
I fallet Ukraina-Ryssland finns visserligen vissa historiska eckon, men situationen är långt mer komplex än enkla historiska analogier kan fånga.
Geopolitiska analyser kräver mer än ytliga jämförelser. De kräver en djupgående förståelse för de specifika omständigheterna, de inblandade aktörernas intressen och de nuvarande maktbalanserna.
Ukraina har visat en anmärkningsvärd förmåga till motstånd och diplomati som skiljer sig markant från många historiska exempel.
Internationell solidaritet spelar en avgörande roll i moderna konflikter på ett sätt som skiljer sig från tidigare epoker.
Där München 1938 präglades av appeasement-politik och svag internationell respons, har världssamfundet i fallet Ukraina visat en betydligt mer sammanhållen och principfast hållning.
Faran med att ständigt dra paralleller till Hitlerväldet är att man riskerar blockera sitt tänkande för andra paralleller ur historien, som skulle lämpa sig bättre.
Då kan man lätt hamna totalt fel.
Rurik Holmberg är samhällsdebattör.