I dagarna skrev professor Magnus Karlsson vid Marie Cederschiöld högskola en debattartikel i Dagens Nyheter där han hävdar att de som demonstrerar för Palestina i Sverige kan likställas med dem som protesterade på Maidan i Ukraina 2014.

Texten bygger på en arbetsrapport som han publicerade 2024 som jag gått igenom. Den bygger enkom på engelskspråkiga källor, två konferenser med mestadels svenska röster och en enkät bland svenskar.
Hur kan man beskriva Ukrainas proteströrelser som avgörande för landets utveckling utan att förklara vad som drev dem? Jämförelsen är mer förvirrande än klargörande.

Demonstrationer kan uttrycka engagemang och demokrati, men Karlsson bortser från det avgörande – vad som faktiskt fick ukrainarna att gå ut på gatorna och varför deras protester senare blev en grund för uppbyggandet och försvarandet av landet. Det är väsensskilt från det palestinaaktivisterna gör i dag.

När människor i Kiev vintern 2013–2014 protesterade var det i ett existentiellt läge. De slogs för landets överlevnad och för rätten att välja en väg bort från Moskvas kontroll. Maidanaktivisterna besköts av rysslojala styrkor och det blev tydligt att Ukraina skulle behöva betala ett högt pris för självständighet. Denna samhörighet gjorde att civilsamhället kunde mobiliseras till nationellt försvar.

Att jämföra detta med propalestinska demonstrationer i Sverige är att blanda ihop vitt skilda verkligheter. De handlar inte om Sveriges existens utan om solidaritet med palestinierna.

Många som deltar är inte svenska medborgare. Palestinaaktivisterna bryr sig om Gaza – inte om Sverige. Att tro att detta stärker Sverige är därför lika orimligt som att tro att pro-tyska demonstrationer i Danzig 1939 var bra för Polen eller att protester för Tibets frigörelse gynnade Kina. Demonstranter har olika lojaliteter och mål.

Det som fick människor att föra över sitt engagemang från Maidan till att bygga institutioner och senare försvara landet var nationalism, motstånd mot rysk imperialism och omsorg om Ukraina. Ett associationsavtal med EU hade förhandlats fram och sågs av många som en väg bort från Moskvas inflytande. När Janukovytj efter en blöt helg i Sotji i en av Putins många datjor vägrade skriva under uppfattades det som landsförräderi.

Samtidigt pågick demonstrationer för Ryssland. De identifierade sig med den ryskspråkiga världen och oroade sig för att Ukraina skulle vända sig västerut. Karlsson missar därför en självklarhet. Om proteströrelser automatiskt stärker ett lands civilförsvar, som han vill insinuera för att stödja palestinaaktivisterna i Sverige, skulle även dessa ryssvänliga demonstrationer ha varit positiva för Ukraina. Det är orimligt och visar hur snett resonemanget blir.

Karlsson vill se demonstrationer utanför Rosenbad som en indikator på en levande demokrati, ungefär som Tage Erlander såg godsvagnarna som tecken på ekonomins tillstånd. Men parallellen håller inte. Det kan visa demokratiskt engagemang, men lika gärna stöd för Hamas. I slutändan gäller det Mellanöstern – inte viljan att försvara Sverige.

Att stå upp för demonstrationsfriheten är en sak och den bör värnas som en grundpelare i vårt samhälle. Men att låtsas att dagens pro-palestinska demonstrationer har samma innebörd för Sverige som Maidan hade för Ukraina är en historisk felsyn.

Historien ger sällan allmängiltiga förklaringar i vår tid, och att tolka samtiden genom anekdoter är vanskligt. Erlander såg tåg som fraktade handelsvaror. Hans företrädare Per Albin Hansson såg tåg som fraktade tyska soldater.

Carl-Mikael A. Teglund,
Doktorand i historiedidaktik vid Mälardalens universitet.