Svenska medier tiger om en attack mot en kvinnokonferens i Brighton. När förövarna är transpersoner vågar journalister inte rapportera – rädslan för att kallas ”transfob” väger tyngre än kvinnors säkerhet och rätten till information. Det skriver Sofie Backhaus.
I fredags förra veckan samlades maskerade personer för att vandaliserade fönster till en kvinnokonferens i Brighton. Den feministiska samlingen, med över två tusen kvinnor – där ämnen som våld, lesbiska rättigheter och kvinnors hälsa skulle diskuteras – attackerades av en skrikande pöbel.
Arrangörerna sökte juridiskt skydd genom ett så kallat “public spaces protection order”, med hänvisning till oro för störningar och närvaron av sårbara deltagare. Det lokala kommunfullmäktige avslog dock ansökan.
I de svenska medierna råder tystnad.
Inte en rubrik i svenska nyhetsflöden. Samma journalister som skriver spaltmeter om “hat och hot på nätet” har plötsligt inget att säga när kvinnor bokstavligen attackeras för att de försvarar sin rätt att tala om kvinnors verklighet.
Förmodligen för att de som planerade och genomförde attacken är transpersoner. Man är så rädd för att bli kallad “transfob” att man hellre sviker kvinnor. Detta är inte neutralitet. Det är medlöperi.
När biologiska män – för det är vad de är – i masker vandaliserar kvinnors möten, är det inte aktivism. Det är patriarkalt våld i ny förpackning. När de målar sitt kvinnohat i rosa sprayfärg och kallar det “progressivt”, är det fortfarande kvinnohat.
När kvinnor samlas för att tala om sina egna liv, sina egna kroppar och sin egen säkerhet, blir det numera betraktat som en provokation och ett hot.
Det är en fullkomlig inversion av moral; förövaren utmålas som offer, och kvinnor som vill tala om manligt våld stämplas som farliga. Det här måste talas vi kunna tala öppet om, innan det som hände i Brighton händer här.
Sofie Backhaus, samhällsdebattör.
