Under 2010-talet bad politiker oss om förståelse när stora mängder flyktingar togs emot. Som moralisk stormakt skulle Sverige leda med exempel – och inspirera andra länder att följa efter. Vårt samhälle skulle bli mångkulturellt.

Vi hade en vision – men ingen plan. Idag ser vi konsekvenserna. Segregationen är tydlig: områden där människor lever åtskilda, med egna språk och kulturer.

Nu har vi en ny plan: vi måste integrera dem som hamnat i utanförskap. Vi ska alla leva tillsammans och alla ska ha rätt till sin kultur.

Men problemet har alltid varit visionen.

Visionens första miss var att inte förstå att kultur är något levande – den förändras över generationer. När kulturer integreras uppstår med tiden något nytt.

I vår egen flerhundraåriga historia kan vi se hur tyska, franska och vallonska invandrare integrerats. Deras ättlingar bär idag en svensk identitet, och deras förfäders kultur och traditioner har antingen integrerats in i vår egen eller glömts bort.

Så hur bevaras en mångkultur i praktiken? – Genom att grupper lever kulturellt och/eller geografiskt åtskilda.

Sociologen Andreas Wimmer kallar detta för ”ethnic boundary making” – alltså skapandet och bevarandet av symboliska, sociala och institutionella gränser mellan grupper. Enligt honom är sådana gränser avgörande för att kulturella identiteter ska kunna bestå över tid. Utan dem tenderar skillnader att upplösas.

Titta på samerna i Skandinavien, kurderna i Mellanöstern eller baskerna i Spanien – de har bevarat sin identitet genom att i viss grad leva kulturellt eller geografiskt avgränsat. Det är inte ett misslyckande – det är ett mönster.

Integrationsvisionens största miss var att den inte förstod hur djupt kultur går. Kultur är mer än bara mat och kläder – det är identitet, värderingar, känslor, kroppsspråk, tonalitet, uttryck och mer.

Om EU vore ett enda land, skulle dess folkgrupper ändå leva kulturellt och geografiskt separerade. Italienarna bor i Italien med sin kultur, likaså fransmän, spanjorer och tyskar. Att genomföra en perfekt blandning och integrering av befolkningarna utan hänsyn till gränser skulle, efter århundraden, sudda ut kulturella skillnader.

Vore det önskvärt? Skulle det ske fredligt? Kort svar: nej.

Politiker talar om mångkultur men har ingen plan för hur den ska bevaras. I praktiken arbetar de för att allt ska smälta samman – och att något nytt ska uppstå.

Framför våra ögon förvandlas den tusenåriga julen till en ”god helg” – för att ge plats åt andra kulturer.

Och när den svenska kulturen lämnas åt sitt öde uppstår oro. Bland svenskar. Bland invandrare.

Alla undrar: Vart är Sverige på väg? Den frågan måste besvaras.

Vi behöver en ny vision: Vilka är vi – om 200 år?

Magnus Lindgren

Fristående samhällsdebattör