Det finns en tystnad i den svenska integrationsdebatten, en ovilja att tala klarspråk. Men om vi ska rädda det samhällskontrakt som byggt Sverige starkt måste vi våga säga det som många inte vill höra: mångkultur fungerar inte i ett hög-tillitsland som Sverige – om vi inte ställer tydliga krav.

Det är dags att sluta blunda för verkligheten och ta itu med de problem som hotar att slita sönder vårt samhälle.

Sverige har historiskt byggts på en extremt hög grad av kulturell och värderingsmässig homogenitet. Detta har skapat en unik tillit mellan medborgare, låg korruption och fungerande institutioner – en grund som gjort oss till ett av världens mest välmående länder.

Men när vi på kort tid tar emot stora grupper med helt andra värderingar och normer uppstår friktion. Harvard-professorn Robert Putnam visade redan 2007 i en uppmärksammad studie att etnisk mångfald sänker tilliten i samhället, både mellan grupper och inom dem.

Fler kulturer leder till mindre gemenskap och mer misstänksamhet. Detta är inte ideologi – det är empiri.

Redan före den stora flyktingkrisen 2015 visste vi genom statistik att det inte går att ta emot stora volymer från regioner med helt motsatta värderingar och lågt humankapital utan att det skapar problem.

Studier som Ruist (2007) visade att kostnaderna för flyktingmottagande redan då motsvarade en procent av Sveriges BNP, och Aldén & Hammarstedt (2015) konstaterade att den genomsnittliga kostnaden för en flykting som bott i Sverige i fem år var 120 000 kronor per år.

Samtidigt pekade data från OECD 2014 på att Sverige hade den största negativa klyftan i sysselsättningsgrad mellan inrikes och utrikes födda bland 28 undersökta OECD-länder.

Trots dessa varningssignaler fortsatte vi att ta emot stora grupper utan tillräckliga krav eller strategier för integration.

Titta på statistiken efter 2015: Sverige tog emot över 160 000 asylsökande under flyktingkrisen – en av de högsta siffrorna per capita i Europa – och har sedan dess kämpat med integrationen.

Enligt en rapport från Statistiska Centralbyrån 2023 är 60 procent av icke-europeiska invandrare fortfarande arbetslösa fem år efter ankomst. Många saknar utbildning, språkkunskaper och arbetslivserfarenhet som matchar ett avancerat kunskapssamhälle som Sverige.

De kommer inte in på arbetsmarknaden – varken nu, om tio år, eller kanske någonsin.

Samtidigt visar studier, som World Values Survey, att många av dessa grupper bär på värderingar som står i direkt konflikt med svenska ideal: auktoritär patriarkalism, låg tilltro till individens frihet, hederskultur, antisemitism och homofobi.

Detta är inget litet gap – det är ett stup. Integration handlar inte bara om att ge ”möjligheter”, utan också om vilja. Sanningen är att många inte vill integreras.

De föredrar att leva i parallella samhällen med egna normer och ser det svenska välfärdssystemet som något att utnyttja snarare än att bidra till.

Vi kan inte längre romantisera mångkultur som något automatiskt berikande. Det är ofta splittrande. En statlig rapport från 2021 erkände att Sveriges integrationspolitik misslyckats med att motverka segregation i förorter som Rinkeby, där parallella samhällen växt fram.

Detta är ett svek – både mot de invandrare som faktiskt vill bli en del av Sverige och mot de skattebetalare som finansierar ett system som alltmer undermineras.

Allt fler svenskar börjar vända sig emot den nuvarande integrationspolitiken, och det är tydligt att frustrationen växer. Det handlar inte längre om partipolitiska skiljelinjer – detta är en fråga som berör oss alla, oavsett politisk färg.

Många vill se en opolitisk diskussion där vi kan enas om att sätta Sveriges långsiktiga välfärd och sammanhållning i första rummet. Det finns en växande insikt om att vi inte kan fortsätta på samma spår om vi vill bevara det samhälle vi byggt upp.

Vad är lösningen? För det första måste vi tala om gränser – inte bara geografiska, utan också kulturella. Ett samhälle överlever inte utan en gemensam kärna. Alla värderingar är inte förenliga, och alla kulturer går inte att smälta samman.

Återvandring, som redan implementerats i Danmark genom en lag från 2019 som erbjuder ekonomiska incitament för invandrare att återvända till sina hemländer, bör inte ses som ett hot utan som ett rationellt svar.

Varför ska någon som aktivt motsätter sig västerländska värderingar leva i Sverige? Och varför ska svenska skattebetalare finansiera livsstilar som underminerar det samhälle vi byggt?

Detta betyder inte att alla invandrare är ett problem. Många bidrar enormt – de startar företag, utbildar sig och lever mitt i det svenska samhället. Men att blunda för mönstren i statistiken och verkligheten är att svika både dem och oss själva.

Vi har fortfarande ett val. Men om vi inte agerar nu – med tydlighet, krav och en stark gemensam identitet – kommer vi inte att känna igen Sverige om 20 år. Frågan är inte om det går åt helvete, utan hur långt ner vi låter det gå innan vi tar ansvar.

Det är dags att sluta blunda och börja tala klarspråk: alla kan inte bli svenskar, och alla bör inte vara här.

Ola Källqvist är debattör och skribent med fokus på integrations- och samhällsfrågor.