Debatt: Mångkulturens paradox
Sverige har diskuterat mångkultur som en fråga om mat och högtider. Den svårare frågan är vad som händer när gamla konflikter och lojaliteter blir en del av svensk politik, skriver Elias Saouk.
Föreställningen att människan främst formas av materiella och sociala villkor ligger som en blöt filt över svensk samhällsdebatt. Förbättra ekonomin och de sociala villkoren, så kommer resten av sig självt. Men människan fungerar inte så. Kultur, religion, historia och nationell identitet lämnas inte vid nationsgränsen. De kan leva kvar i generationer och påverka människors politiska engagemang långt efter att de blivit svenska medborgare. Och just där finns mångkulturens paradox.
Kurdiska grupper har velat se en hårdare svensk linje mot Turkiet, medan turkiska grupper har drivit motsatta krav. Palestinska och israeliska organisationer försöker påverka Sveriges hållning i Mellanöstern. Assyrier, syrianer och armenier drev länge frågan om ett svenskt erkännande av Seyfo. För att inte tala om biståndspolitiken, där frågan om vilka länder och delar av världen som ska få del av svenska biståndsmedel också kan bli en politisk intressefråga. Exemplen kan göras många fler.
Det märkliga är inte att människor engagerar sig i frågor som berör deras historia eller ursprung. Det intressanta är vad som händer när etniska, religiösa och nationella konflikter följer med in i det nya landet. Motsättningarna kan vara så djupa att människor som delar svenskt medborgarskap ändå befinner sig på varsin sida i konflikter långt utanför Sveriges gränser.
Därför är frågan betydligt större än ännu ett gräl på sociala medier. Den handlar ytterst om hur ett samhälle hålls samman. Hur bygger och bemannar man en statsapparat när delar av befolkningen samtidigt bär på motstridiga historiska, religiösa och nationella lojaliteter? Att springa ut med det gamla hemlandets flagga över axlarna eller att mobilisera släkten för att kryssa in kusinen i riksdagen är egentligen bara synliga symptom på en större fråga. Den verkligt svåra frågan uppstår när samma motsättningar flyttar in i de institutioner som ska företräda Sverige. Förr eller senare sitter de nya ledamöterna i utrikesutskottet. Då börjar nästa debatt.
Utrikespolitiken gör dilemmat särskilt tydligt. Ett svenskt ställningstagande i en konflikt kan välkomnas av en grupp svenska medborgare och fördömas av en annan. Samtidigt får konsekvenserna av svensk politik bäras av hela landet, även av människor som saknar varje koppling till konflikten. När Frankrike 1998 erkände folkmordet på armenier svarade Turkiet med bojkottåtgärder mot franska intressen. Priset fick därmed bäras också av fransmän som inte hade någon del i konflikten (Le Figaro, 12 juni 1998).
Det är enkelt att tala högt om universella mänskliga rättigheter när principerna sammanfaller med den egna gruppens intressen. Det verkliga testet kommer när de inte gör det. Är vi lika beredda att betala priset när Sverige försvarar någon annans sak som när Sverige försvarar vår egen? Och vad håller egentligen ett politiskt samhälle samman när medborgarskapet är gemensamt men identiteterna drar åt olika håll?
Sverige har ägnat årtionden åt att diskutera mångkultur som en fråga om mat, högtider, representation och diskriminering. Betydligt mindre energi har lagts på den svårare frågan: Vad händer när mångfalden också innebär att gamla konflikter, lojaliteter och maktstrukturer blir en del av svensk politik?