Efter sexton år vid makten röstades Viktor Orbán bort i det ungerska valet. Oppositionsledaren Péter Magyar vann en enormt tydlig seger och tog i praktiken kontroll över parlamentet.
Det är ett historiskt skifte i ett EU-land.

Läs även: Korn: En glädjedag för Europa

Det är dock svårt att inte reagera på hur märkligt nedtonat det varit i svensk media de senaste dagarna, både inför valet men också nu så här dagen efter när det gäller vem Orbáns motståndare faktiskt är.

Följer man svenska nyheter är det nästan som om själva vinnaren knappt existerar. Det som skrivits har nästan uteslutande handlat om att Orbán förlorade.

Fokus ligger på personen som röstades bort, inte på den politiker som faktiskt vann valet. Och ännu mindre på vilken politik han står för.

Det är i sig ganska avslöjande.

Magyar är nämligen ingen vänsterkandidat.
Tvärtom ligger hans politik i många frågor nära europeisk center-höger.

I en svensk kontext går mycket av hans linje att jämföra med partier som Moderaterna och Kristdemokraterna. Hans parti är med i samma partigrupp EPP i EU som svenska Moderaterna och Kristdemokraterna.

Péter Magyar och hans parti står för marknadsekonomi, EU-samarbete, institutionella reformer, ordnad migrationspolitik och ett starkt stöd till både Israel och Ukraina.

Ändå har svenska medier valt en märklig strategi.
Man skriver om maktskiftet men förminskar själva segern.
Man problematiserar den.
Man tonar ned den.
Man lägger fokus någon annanstans.

Det framstår nästan som ett medvetet sätt att undvika att beskriva vad som faktiskt hänt, nämligen att en center-högerorienterad oppositionsledare vunnit en jordskredsseger i ett EU-land.

Det är svårt att inte dra slutsatsen att detta delvis handlar om politisk medveten vinkling.

När vinnaren inte är en vänsterkandidat blir rapporteringen plötsligt sval, kort och märkligt ointresserad.

Och det väcker en ganska uppenbar fråga.

Finns det en rädsla för att en sådan politisk berättelse, en oppositionell center-högerkandidat som vinner stort mot ett etablerat maktparti, skulle kunna inspirera väljare även i andra europeiska länder?

Kanske till och med i Sverige, där höstens val mycket väl kan sluta med ännu en seger för Tidöregeringen över Sveriges största maktparti, Socialdemokraterna?

Jag vet inte. Men det är åtminstone svårt att inte tänka tanken när rapporteringen ser ut som den gör. Detsamma gäller för övrigt den iranske kronprinsen Reza Pahlavis besök i Stockholm, en internationellt uppmärksammad händelse som snabbt passerats förbi av svensk media.

När politiska utvecklingar passar in i den svenska mediebilden blåses de upp och analyseras i oändlighet. När de inte gör det blir de plötsligt små notiser i marginalen.

Och då är det faktiskt inte konstigt om människor börjar fråga sig om det verkligen handlar om journalistik eller om det ibland handlar om något helt annat.

Axel Otterberg

Statsvetare och debattör