Vi tillhör en exklusiv skara.

Vi är människor – av kött och blod, med puls och sårbarhet. Vi blöder när vi skär oss, vi ryser när någon berör oss, vi gråter och skrattar, smakar, luktar och förundras. Vi bär en skör men dyrbar förmåga att känna mening. I en värld där det mesta nu mäts i effektivitet och output, har just det blivit till något nästan främmande: känslan av att leva snarare än att bara fungera.

Visst vill vi ha utveckling. Visst vill vi ha tillväxt. Visst kan vi åstadkomma stordåd med hjälp av maskiner – kvantdatorer, neurala nätverk, självlärande algoritmer. Dessa konstruktioner, skapade av människohand, är redan på väg att överträffa vår kognition på områden där logik, analys och mönsterigenkänning råder. Det är imponerande. Men är det allt vi vill?

Maskinen kan räkna ut men inte känna efter

Maskinen blir inte trött, inte ängslig, inte förälskad, inte nostalgisk. Den har inga barndomsminnen, inga samvetskval. Den har ingen själ, ingen skam, ingen längtan. Och kanske är det just därför vi ska vara varsamma med vad vi överlämnar till den.

För en människas utveckling och bildning är inte bara en fråga om hur snabbt vi kan lösa en differentialekvation eller skriva ett juridiskt kontrakt. Den är också andlig, existentiell, etisk. Att vara människa är att lära långsamt, ibland smärtsamt, och att växa genom misstag, relationer, och reflektion. Det tar tid att förstå något på riktigt – att förankra det i hjärta, själ och ryggrad. Det går inte att outsourca till ett system, hur begåvat det än är.

Kanske har vi glömt vad verklig utveckling är.

Vi lever just nu i en paradox. Samtidigt som AI och maskininlärning exploderar i sin kapacitet, verkar människan implodera. Vi springer snabbare, men vet inte längre varför. Vi överlåter beslutsfattande, kreativitet och till och med känslomässig analys till maskiner – för att det går. Men ingen har stannat upp och frågat: bör vi?

Vi måste våga erkänna att teknisk acceleration inte automatiskt är mänsklig progression. Det är inte en självklar vinst att maskiner skriver våra symfonier, utbildar våra barn, behandlar våra patienter och styr våra samhällen – om det sker på bekostnad av att människan själv tappar sin plats i tillvaron. Om vi förlorar känslan av att vara nödvändig.

Att vara människa är långsamt – och det är vackert

Vår genetik bär miljontals år av biologisk och kulturell utveckling. Vi är inte byggda för att förändras med extrem hastighet. Vi behöver tid – att lära, att förstå, att känna. Vi behöver tystnad, eftertanke och sammanhang. I motsats till maskinens kyla, är vår sårbarhet inte en svaghet. Den är själva kärnan i vårt värde.

Att något tar tid betyder inte att det är ineffektivt. Det kan betyda att det är grundat. Att något kräver möda betyder inte att det bör rationaliseras bort – det kan vara det som gör det meningsfullt. Vår smärta, vår tvekan, våra känslor – allt det som maskinen aldrig kan imitera fullt ut – är det som gör oss till subjekt snarare än objekt. Till levande snarare än fungerande.

Den verkliga frågan är: för vem utvecklar vi?

Vi står inför ett vägskäl. Inte mellan teknik och stagnation – utan mellan teknik för människan och teknik istället för människan. Vi måste återta modet att definiera framsteg utifrån vad som fördjupar vår mänsklighet, inte bara vad som förstorar vår kapacitet.

Det kräver ett nytt mod – inte att uppfinna snabbare maskiner, utan att våga sakta ner. Att ge plats för den människa som fortfarande blöder, fortfarande känner, fortfarande längtar. Det är hon som har något att förlora.

Och kanske också något unikt att rädda.

Paul Holmgren

Civilingenjör och samhällsdebattör