Detta inlägg handlar om kriminella invandrare och inte om det stora flertalet som är skötsamma och strävsamma i sin önskan om ett bättre liv i Sverige.

Debattens vågor gällande massinvandring, den okontrollerade gängbrottsligheten och kriminaliteten går idag höga. Tidöpartierna M, KD, L och SD lägger drakoniska förslag om hur man avser komma tillrätta med problemen. Samtidigt framför S att man vill undvika ”blamegame”, det vill säga undvika att ta sitt ansvar för den rådande situationen och i stället samlas över blockgränserna för att gemensamt lösa problemen. Man frågar sig med vilken rätt tidigare S-regeringar anser sig inte behöva ställas till ansvar för sin delaktighet i decenniers flathet och förnekande av massinvandringens baksida och konsekvenser.

Idag ställer sig 85 procent av riksdagen bakom de åtgärder som man tidigare med ord som rasism, nazism, fascism och främlingsfientlighet anklagade det enda oskyldiga partiet SD för.

Mot den bakgrunden är Socialdemokratin skyldiga svenska folket en tydlig ursäkt och ansvarstagande för den politik som lett fram till dagens ohållbara situation. När Magdalena Andersson har mage att hävda att många av de drakoniska åtgärder Tidöpartierna nu inför skulle vara socialdemokratisk politik, borde hennes egna väljare fråga sig varför S under åtta år vid makten inte genomförde en enda av alla dessa åtgärder.

Även Tidöpartierna måste avkräva Andersson ett tydligt svar på den frågan.
Effekterna av politiken och den aningslösa massinvandringen och konsekvenserna härav börjar så sakta sjunka in i svenskens medvetande, men tyvärr är dessa skjutningar och sprängningar bara toppen på ett isberg. Negativa effekter av massinvandringen har också – med politikernas aningslösa bistånd – letat sig in i myndigheter och kommunpolitiken. Botkyrka är ett tydligt exempel på dessa negativa konsekvenser och fler lär komma i dagen inom en snar framtid.

Jag vill ge några exempel på omedelbara och nödvändiga åtgärder här och nu, där mycket går att snabbt genomföra utan långdragna utredningar.

1. Avskaffa alla former av straffrabatter oavsett förövarens ålder. Utmätta straff ska sittas av till fullo och rabatter fyller ingen som helst funktion.

2. Sänk straffmyndighetsåldern till tio år.

3. Ändra regelverket för SIS-hemmen till faktiska förvarings- och rehabiliteringsplatser för kriminella ungdomar där staketen är effektiva, telefoner, datorer och surfplattor är förbjudna.

4. Ändra i de överdrivet humana reglerna som förhindrar utvisning. Argument som risk för att behöva göra värnplikt, ovilja att göra covid-test, byte av religion och att ha blivit homosexuell i närtid och annat ska inte vara orsaker till att slippa utvisning.

5. Inför obligatorisk utvisning för alla med invandrarbakgrund som är dömda för brott. Helst innebärande indragande av eventuellt svenskt medborgarskap och definitivt för alla med endast uppehållstillstånd. Andra europeiska länder kan göra det – då kan även Sverige om vi verkligen vill.

6. Utvisa även dömda tonåringar och då per automatik deras vårdnadshavare. Ett bättre incitament för föräldrar att hålla reda på sina telningars fritidsaktiviteter är svårt att finna.

Men visst vi kan också undvika kraftfullt repressiva åtgärder och fortsätta med de senaste decenniernas, bevisligen icke fungerande preventiva åtgärder och ösa än mer pengar på fritidsgårdar och allmänt flum för att om några år inse att vi måste ta till än mer drakoniska åtgärder än de jag här räknade upp.

Kanske finns det en liten möjlighet att svenska folket nu ska vakna och inse att extrema åtgärder måste till om vi vill ha vårt land tillbaka.

Leif Kullberg