Återvandringsbidraget är bra, men har problem. Ett är att många av de vars återvandring vi vill uppmuntra redan blivit svenska medborgare. Vi bör kunna köpa tillbaka medborgarskapet, skriver Staffan Gunnarson och Gunne Grankvist från MED.
I den svenska migrationsdebatten talas det ofta om integration – betydligt mer sällan om vad som händer när integrationen inte lyckas.
Samtidigt finns det i dag en växande grupp människor som efter många år i Sverige fortfarande står långt ifrån arbetsmarknaden och har haft svårt att etablera sig i samhället. För dessa individer riskerar utanförskapet att bli permanent.
Det handlar inte bara om individens situation, utan också om samhällets förmåga att hantera långvarigt utanförskap. När människor under många år förblir beroende av olika former av stöd utan realistiska möjligheter till egen försörjning, uppstår både sociala och ekonomiska kostnader som är svåra att bortse från.
Mot den bakgrunden är det rimligt att diskutera fler verktyg än de som i dag används.
Den nyligen antagna förordningen om att höja återvandringsbidraget till 350 000 kronor per vuxen är ett steg i rätt riktning. Men om återvandring ska fungera som ett verkligt alternativ behöver frågan prövas bredare.
I dag riktas stödet enbart till personer med uppehållstillstånd. Det kan dock finnas skäl att även överväga frivilliga lösningar för personer som redan har blivit svenska medborgare, men som under lång tid stått utanför både arbetsmarknad och samhällsliv.
En sådan möjlighet skulle bygga på frivillighet, där individen själv fattar beslutet. För vissa kan återvandring, under ordnade former och med ekonomiskt stöd, vara ett bättre alternativ än ett liv i långvarigt utanförskap.
Att erbjuda ett sådant val handlar också om att ta individens situation på allvar. För vissa kan möjligheten att återvända till ett sammanhang där språk, kultur och sociala nätverk är mer bekanta vara ett rimligt alternativ.
Det handlar inte om att ifrågasätta medborgarskapets värde, utan om att erkänna att olika livssituationer kan kräva olika lösningar.
Flera europeiska länder, däribland Danmark, har redan infört mer långtgående modeller för återvandring. Erfarenheterna visar att det är möjligt att föra en politik där återvandring utgör ett naturligt komplement, när den anpassning som rimligen bör kunna förväntas vid permanent bosättning uteblir.
Politiken behöver också våga erkänna att alla integrationsprocesser inte lyckas. Ytterst måste ansvaret för integration vid kortare vistelse och anpassning vid livslångt kvarstannande ligga på individen, inte på staten. Om man trots miljardinsatser under åratal från det svenska samhällets sida inte har klarat av att etablera en tillfredsställande tillvaro i vårt land, så är det rimligt att vederbörande själv omvärderar sin livssituation i Sverige – även om man hunnit bli medborgare här.
Frivillig återvandring med väl tilltagna nystartsbidrag kombinerade med uppsagt medborgarskap bör därför ses som en naturlig del av en bredare och bättre fungerande migrationspolitik.
Staffan Gunnarson
Medborgerlig samling, talesperson för migrations- och integrationsfrågor
Gunne Grankvist
Medborgerlig samling, Göteborg
