Efter att vänster- och islamistgrupper den 11 februari 1979 lyckades störta det styrande systemet i Iran och ockupera landet, valde Ruhollah Khomeini, regimens första religiösa diktator, Teherans begravningsplats Behesht-e Zahra som plats för sitt första tal. Ett val som kanske vid första anblicken bara verkade vara en plats för närvaro och tal, men vars budskap idag framstår tydligt: en regim som var dödens budbärare.

Redan från de första dagarna började regimen sitt arbete med avrättningar, förtryck och gisslantagande. Regimen som hade kommit med slagordet ”varken öst, varken väst, Islamiska republiken”, har idag endast behållit den västfientliga delen av detta slagord och har alltid, med önskningar om död åt den ena och den andra, organiserat sina proxy-styrkor inte bara i Mellanöstern utan i hela världen.

Resultatet av denna krigshets och det ständiga fiendeskapsscenariot som alltid lurar för att förvandla Iran till en ruin, ledde förra året till direkt konfrontation mellan Israel och den Islamiska republiken, det så kallade tolvdagarskriget. Efter en paus, och i februari i år, kom Israel och USA – efter det iranska folkets resning som idag är känd som Lejon- och solrevolutionen – till det iranska folkets hjälp. Man försökte lamslå den iranska ockupationsregimen och möjliggöra att folket slutligen, med stöd av den grundläggande principen om ”rätten till självbestämmande”, når ett fritt Iran.

Hittills är allt gott och idealiskt. Problemet uppstår dock när man måste läsa mellan raderna och gå på djupet i uttalandena. Under 12-dagarskriget avslöjades information om att den reformistiska falangen inom regimen hade begärt förhandlingar. Även under dessa dagar har president Trump flera gånger talat om förhandlingar med ”inflytelserika politiker” inom den Islamiska republiken och betonat att Irans framtida ledare kommer att komma inifrån landet.

Detta krig kommer slutligen att avslutas före fotbolls-VM, oavsett om denna avslutning är tillfällig eller permanent. Men det som upptar denna skribents nyfikna sinne är vad resultatet av detta krig och denna folkliga resning kommer att bli. Även om framtiden fortfarande är okänd, kan man med de data vi har idag spekulera i vad som håller på att ske.

Sanningen är att i politik är politiker inte andra nationers frälsare, utan måste ta hänsyn till sitt eget lands nationella intressen. Därför kan följande scenario betraktas som ett sannolikt resultat av detta krig:

Den reformistiska gruppen, känd som den ”brittiska falangen”, med Saeed Hajjarian och Faezeh Hashemi Rafsanjani som teoretiker och Hassan Khomeini, Hassan Rouhani och Mohammad Javad Zarif som aktiva aktörer, kan – med stöd av sitt inflytande inom armén och i takt med minskade attacker – nu när Revolutionsgardet har försvagats genom att nästan alla sina högre befälhavare förlorats, genomföra en kupp.

Denna kupp skulle avlägsna den hårdföra och principfasta falangen från maktens ekvationer inom den Islamiska republiken, och regimen skulle genom en form av ”skinnömsning”, men med bibehållen makt, minska kostnaderna som regimens aktörer annars skulle behöva betala. Denna analys överensstämmer med inkommande rapporter och även med president Trumps uttalanden, bland annat hans upprepade påstående att regimen i Iran idag redan har förändrats.

Trots allt är det som ligger framför oss idag inte bara ett militärt slagfält eller en maktkamp mellan olika fraktioner; det är en scen där ett folks framtid avgörs. Även om vissa analyser talar om möjligheten till en intern omstrukturering, och andra om försök att återskapa makten i ny form, är verkligheten att inget av dessa scenarier kommer att ha legitimitet eller bestå utan det iranska folkets vilja.

Vid sidan av scenariot om en intern kupp finns två andra tänkbara vägar, som var och en skulle få olika konsekvenser för landets framtid:

Scenariot om en säkerhetsmässig–tillfällig övergång: I detta fall kan försvagningen av de centrala maktstrukturerna och yttre tryck leda till bildandet av en tillfällig säkerhets- eller militär struktur vars syfte är att förhindra kollaps och upprätthålla ett minimum av ordning. En sådan situation kan skapa kortsiktig stabilitet, men utan folkligt stöd kan den inte bygga en hållbar framtid.

Scenariot om en folklig övergång med internationell medling: I detta scenario blir den sociala resningen så omfattande att ingen fraktion kan kontrollera den, och övergångsprocessen formas under övervakning av internationella institutioner och med deltagande av civila krafter. Denna väg kan leda till fria val, folkomröstning eller utarbetandet av en ny konstitution – en väg vars legitimitet kommer från folket och inte från maktens bakom-kulisserna-spel.

I slutändan är det folkets roll som är avgörande; ett folk som under de senaste åren gång på gång visat att de vill ha en annan framtid. Irans framtid kommer inte att avgöras i maktens slutna rum, inte i geopolitiska ekvationer och inte i hemliga överenskommelser, utan i den kollektiva viljan hos en nation som vill ha frihet, värdighet och rätten att bestämma över sitt eget öde.

Idag, mer än någonsin, finns hoppet att resultatet av detta krig och denna resning inte blir en återupprepning av det förflutnas förbrukade strukturer, utan öppnandet av en ny väg – en väg där det iranska folket utan mellanhänder och utan påtvingande krafter kan välja sin egen framtid. Även om vägen framåt är full av osäkerhet, kvarstår en tydlig sanning: ingen förändring kommer att vara hållbar om den inte växer fram ur folket och för folket.

Karl Mattias Bergsten

Människorättsaktivist och jurist