Debatt: Mellanösterns glömda språk – historien bakom imperierna, del 1
Mellanösterns historia berättas ofta genom imperier och erövringar. Men bakom makthavarnas språk fanns en mångfald som sällan dokumenterades. Språkforskaren Elie Wardini visar hur regionens språkhistoria ger en annan bild av dess förflutna, skriver Michael Merdoyo.
Om vi kunde resa 3 000 år tillbaka i tiden och lyssna på människorna i Mellanöstern, vilka språk skulle vi höra?
Sannolikt betydligt fler än de historiska källorna ger sken av.
– Imperiernas historia och språkens historia är två sidor av samma mynt, säger språkforskaren Elie Wardini.
Vår kunskap om forntidens språk bygger framför allt på texter skrivna av präster, skrivare och andra samhällseliter. De speglar därför inte nödvändigtvis hur vanliga människor talade.
En språkkarta över Mellanöstern för 3 000 år sedan, baserad på bevarade texter, skulle domineras av akkadiska och egyptiska. I verkligheten fanns sannolikt en betydligt större språklig mångfald.
Under 1300-talet före Kristus skrev lokala härskare i Kanaan till Egyptens faraoner på akkadiska. Språket fungerade i den tidens diplomati ungefär som engelskan gör i dag – som ett gemensamt kommunikationsspråk mellan människor med olika modersmål. Men det innebar inte att befolkningen talade akkadiska.
När Wardini får frågan vilket historiskt språk som haft störst betydelse men får minst uppmärksamhet i dag är svaret kort:
– Arameiskan.
Språket fick en central ställning i Perserriket, där det användes i administrationen. Enligt Wardini blev det också regionens första utbredda talade kommunikationsspråk. Arameiskan påverkade bland annat arabiskan och lever fortfarande vidare i moderna former, exempelvis bland assyrier och mandéer.
Hur språken påverkade varandra är något som enligt Wardini ofta förbises i traditionella läroböcker.
Ett exempel är arabiskans kursī, stol, som enligt Wardini kan spåras tillbaka till sumeriskans guza via akkadiska och arameiska.
Mångfalden finns också inom språken. Arameiskan har en lång historia av olika skriftliga former, medan arabiskan länge haft en mer enhetlig skrifttradition trots stora skillnader mellan talade varianter.
Även ortnamn bär spår av historien. Libanons Ṣūr (Tyros) har behållit sitt gamla namn, medan Ṣayda enligt Wardini är en arameisk översättning av det kanaaneiska Ṣidōn.
Den språkliga mångfalden tillhör inte bara historien. Vissa äldre språk lever fortfarande vidare i olika former, men deras framtid är osäker. Wardini pekar på hur nationalstater och globalisering hotar mindre språk, samtidigt som modern teknik och ökad läskunnighet skapar nya möjligheter.
Politisk dominans innebär inte språklig enhetlighet. Frågan är om Mellanösterns framtid kommer att ge plats åt den mångfald som dess historia vittnar om.
