Mellanöstern framställs ofta som en konfliktzon. I själva verket är det ett historiskt haveri där generationer av ursprungsfolk har krossats av imperialism, etnokulturell apartheid och religiös fascism – en politik där de mest utsatta alltid betalar priset.

Det finns en sanning vi vägrar att erkänna: i Mellanöstern har rädsla blivit maktens främsta valuta. Varje ny makthavare bär på historiska trauman och kollektiv förnedring, och makt används därför inte för att bygga samhällen utan för att förhindra den egna utplåningen. Våld och förtryck riktas nedåt i en ordning där alla fruktar att försvinna.

Det internationella samfundet håller fast vid illusionen att delat lidande ska leda till gemensamt ansvar. Det kräver att offren ska lita på samma strukturer som har svikit dem i ett sekel. Rättvisa ersätts av diplomatiska fraser – och kallas fred.

Om demokrati och stabilitet verkligen är målet måste vi sluta använda oärligt språk. Dessa folk är inte ”minoriteter”. De är nationer – med namn, historia och hemländer. Att reducera dem till statistik skyddar dem inte; det gör deras utplåning administrativt smidigare.

De senaste händelserna i Syriens Gozarto-region – Hasakah, Qamishli och Derik – visar detta med brutal tydlighet.

Den 30 januari 2026 slöts ett avtal mellan Syrian Democratic Forces och regimen i Damaskus. Det beskrevs som stabiliserande men innebär i praktiken ett avvecklande av ett avgörande autonomt självstyre i nordöstra Syrien. Samtidigt ger det en regim i legitimitetskris möjlighet att signalera enighet inför höstens val. Vi har sett löftena förut.

I Gozarto bevittnar vi ett tvångsäktenskap av bekvämlighet. Syriac Military Council (MFS) och lokalpolisen Sutoro – som i åratal skyddade de assyriska kärnlandskapen mot IS – håller på att avvecklas och tvingas in i statliga strukturer som historiskt har förnekat deras existens.

Löftet är tre brigader under Syriens försvarsministerium. Verkligheten är absorption in i en centralistisk apparat som aldrig har erkänt assyrier eller armenier som jämbördiga folk.

När assyriska säkerhetsstyrkor reduceras till ”samordnare” döljs assimilering bakom nationalistisk retorik. Fråntagna sitt befäl under en stat som svikit dem i ett sekel ser vi Gozartos sista utandning. Assyrier måste få styra sin egen säkerhet i Gozarto.

Detta är status quo i realtid: samhällen sägs integreras för sin egen säkerhet medan deras land – de oljerika fälten i al-Omar och Khaburs slätter – förhandlas bort utan deras röst. Stabilitet utlovas till priset av tystnad.

Här är sanningen som inga diplomatiska kommunikéer vågar uttala: Mellanösterns karta är ett kolonialt missfoster.

Om vi inte vågar rita om kartan kommer hela civilisationer att försvinna – alawiter, assyrier, druser, maroniter, melkiter, mandeer och yazidier – utplånade av en politisk ordning som aldrig var avsedd att skydda dem.

Det finns bara två val kvar: konfrontera verkligheten och rita om kartan så att den speglar de folk som lever där – eller acceptera medskyldighet till ett kulturellt folkmord i realtid.

Mellanösterns ledare – senast Turkiets utrikesminister Hakan Fidan – talar om samarbete, förtroende och integration över befintliga gränser. Orden har hörts förr. Om de menar allvar återstår en enkel fråga: varför skulle just assyrier förvägras regionalt självstyre?

Låt oss sluta låtsas att status quo är något annat än en långsam avrättning.

Michael Merdoyo

Exilassyrier och medlem i Medborgerlig samling