Debatt: Mellanösterns minoriteter har rätt till mer än att överleva – del 2
Världen fördömer förföljelsen av Mellanösterns minoriteter. Men när regionens framtid ska formas är det fortfarande dagens makthavare som sätter villkoren. Hur länge ska historiska folk behöva nöja sig med rätten att existera, frågar Michael Merdoyo.
Mellanösterns historia började inte med dagens stater, folkmajoriteter eller nationsgränser. Ändå är det ofta dessa som får definiera regionens framtid.
I den första delen av denna artikelserie visade språkforskaren Elie Wardini hur de bevarade texterna ger en ofullständig bild av Mellanösterns språkhistoria. De språk som användes av imperiernas makthavare var inte nödvändigtvis de som befolkningen talade. Bakom den dokumenterade historien fanns en betydligt större mångfald.
Språkhistorien påminner oss om hur lätt makthavarnas perspektiv kan förväxlas med hela regionens historia. Det väcker också en politisk fråga: varför ska dagens majoriteter ensamma få avgöra vilka folk som har inflytande över regionens framtid?
Varken historisk eller nutida dominans ger ett folk ensamrätt till ett område eller dess historia.
Assyrier, yazidier och andra historiska minoriteter har under olika perioder utsatts för förföljelse, förlorat inflytande och tvingats lämna sina hemtrakter. Deras historia och förutsättningar skiljer sig åt, men de förenas av kampen för att deras samhällen ska kunna leva vidare.
Att skydda människor från våld och förföljelse är nödvändigt. Men ett folk kan överleva som individer och samtidigt försvinna som kulturell och språklig gemenskap.
Språk kan gå förlorade när människor fördrivs, samhällen splittras och nya generationer saknar möjlighet att föra dem vidare. Wardini beskriver hur nationalstater och globalisering kan påskynda sådana processer. Ett språk måste kunna användas och utvecklas i levande samhällen.
Därför räcker det inte att erkänna minoriteternas historia. De behöver också möjlighet att bevara sina språk, utveckla egna institutioner och påverka de politiska beslut som formar deras framtid.
Historisk närvaro ger inte automatiskt rätt till ett visst territorium. Men den kan inte heller avfärdas när regionens politiska framtid diskuteras.
Självstyre, decentralisering och garanterat politiskt inflytande måste kunna prövas utifrån olika folkgruppers förutsättningar. Syftet är inte att återställa historiska gränser, utan att ge människor möjlighet att påverka hur deras historiska hemområden styrs.
Omvärlden kan inte fortsätta fördöma fördrivning och förföljelse samtidigt som den accepterar politiska ordningar där minoriteterna saknar verkligt inflytande. Ett folk som har överlevt århundraden av förföljelse ska inte behöva nöja sig med att andra bestämmer dess framtid.
