Mellan 1991 och 2020 lämnades cirka 3 miljoner uppehållstillstånd ut. Detta krävde en massiv medial mörkläggning och att det svenska folket ignorerades av dess politiska representanter. Denna massinvandring ledde till vad en socialdemokratisk riksdagsledamot kallade ”ett farväl till Bullerbyn,” med segregation, skjutningar, och bilbränder. Men vad ville politikerna egentligen uppnå med Sveriges extrema invandringspolitik? Detta är berättelsen om vad en moderat statssekreterare kallade ”de goda föresatsernas haveri utan återvändo.”

Att ge skydd åt folk som flydde från krig och förföljelse var ursprungligen det primära målet för flyktingpolitiken. En humanitär flyktingpolitik var ett krav från folkpartiledaren Bengt Westerberg för att medverka i Carl Bildts regering 1991. Sedan dess har det rullat på. När Carl Bildt tog över som statsminister 1991 fick cirka 40 000 flyktingar uppehållstillstånd. Vid migrationskrisen 2015 uppgick invandringen till cirka 165 000.

Trots att faktiska skyddsskäl formellt krävdes för uppehållstillstånd, övergick flyktingpolitik succesivt till migrationspolitik.

Politiken har efterhand fått följande mål:

1. Humanitär stormakt – ett internationellt föredöme

2. Ett mångkulturellt Sverige

3. Ekonomisk tillväxt för att finansiera välfärden och pensionerna

4. Arbetskraft till vården

5. Hemlig agenda

Låt oss gå igenom punkterna en i taget:

1. Den humanitära stormakten: Begreppet myntades 1989 av Pierre Schori (S). Begreppet har varit långlivat; ”Sverige måste vara en humanitär stormakt inom migrationspolitiken,” skrev 233 socialdemokratiska debattörer så sent som 2020.

2. Mångkultur: Pluralism och mångkultur ansågs ha ett egenvärde, människor skulle berika varandra med olika bakgrunder och kulturer. Mona Sahlin, socialdemokratisk partiledare 2007 - 2010, betonade det mångkulturella samhället som ett av socialdemokratins mål. ”Svenskarna måste integreras i det nya Sverige, det gamla Sverige kommer inte tillbaka.”

Fredrik Reinfeldt, statsminister mellan 2006 – 2014: ”Det är min övertygelse att ett samhälle byggt på mångfald är det bästa samhälle man kan skapa. I ett sådant samhälle tror jag att man får ett spännande liv. Innovativt och bra.”

Riskdagens tro på det mångkulturella samhällets ”berikning” av Sverige var kompakt.

3. Tillväxt: Öppenhet gör oss rika, sa politikerna. Sverige behöver såväl invandring som integration för att skapa tillväxt och bevara välfärden. Detta redovisades år 2003 i en rapport från Tillväxtpolitiska institutet.

Fredrik Reinfeldt: ”Vuxna, färdiga människor kommer hit och fyller ut med arbetskraft där det saknas, bidrar med nya idéer och intressanta tankebanor och gör Sverige spännande, vibrerande, öppet.”

4. Arbetskraft till vården: Uppfattningen att sjukvården skulle kollapsa utan invandrare framförs fortfarande då och då. Anna Starbrink, hälso- och sjukvårdsregionråd och ansvarig för vården för fler än två miljoner människor i Stockholms län, sade följande: ”Tankeexperimentet att alla dessa invandrare skulle försvinna visar att stora delar av samhället skulle sluta att fungera. Utan invandrare vore systemkollapsen ett faktum.”

5. Hemlig agenda: Författaren och skribenten Ivar Arpi har granskat hur man röstade i 23 särskilt utsatta områdena 2018. ”Hade Sverige endast utgjorts av dessa stadsdelar hade Socialdemokraterna haft egen majoritet och Vänsterpartiet varit det näst största partiet.”

Hur påverkar kunskap om detta en vänsterpolitiker med maktambitioner?

Hur har politikernas ambitioner förverkligats?

1. Den humanitära stormakten: Under perioden 1985 – 2015 var invandringen till Sverige per capita 4 gånger större än i någon annan europeisk nation. Den svenska befolkningen var drygt 2 procent av EU:s totala befolkning. 2010–2015 tog Sverige – först under Reinfeldt och sedan under Löfven – emot 13–14 procent av samtliga asylsökande i EU. Var femte person i Sverige föddes utomlands.

Bostadssegregationen i de tre svenska storstadsregionerna och i de mellanstora svenska städerna är bland de mest extrema i västvärlden. År 2023 fanns enligt polisen 59 så kallade ”utsatta områden” med en total befolkning på 550 000 invånare, 5 procent av Sveriges befolkning. Sådana områden karaktäriseras av utbredd fattigdom, låg utbildning, trångboddhet, brottslighet, upplopp, maffialiknande utpressning av näringsidkare, allmän otrygghet, religiös extremism, klansystem, och isolering från det svenska samhället.

Sverige har – istället för föredöme – blivit ett avskräckande exempel.

2. Mångkultur: Hur har det gått med Reinfeldts övertygelse att ett samhälle byggt på mångfald är det bästa samhälle man kan skapa; spännande, vibrerande, öppet? Låt oss se:

• Hur knäcker vi de kriminella gängen? Dessa innefattar nu enligt polisen en kärna på 9 000 aktörer, medan antalet medaktörer uppgår till cirka 21 000.
• Hur stoppar vi mordvågen? Det har enligt SVT skett 325 dödsskjutningar sedan första januari 2018.
• Hur får vi stopp på allmänfarliga sprängningar? År 2023 anmäldes 149 sprängningar. Bara Mexiko är värre.
• Hur får man familjer som vill könsstympa sina döttrar att överge denna sed? 68 000 sådana fall har rapporterats av Socialstyrelsen.
• Hur får vi bort hederskulturen? Den omfattar 240 000 personer, enligt Astrid Schlyter på Stockholms Universitet.
• Hur får man unga pojkar att hålla sig borta från de kriminella gängen som ger dem status och pengar? Det finns enligt polisen 48 000 sådana pojkar i farozonen.
• Hur bygger vi bort trångboddheten i utsatta områden?
• Hur skapar vi tillit till socialtjänsten?
• Hur normaliserar vi 59 utsatta områden?
• Hur hanterar vi de kriminella klanerna? Enligt förre regionpolischefen Mats Löfving finns 40 sådana nätverk i landet.
• Vad gör vi åt analfabetismen? Enligt Vi Lärare finns cirka 800 000 vuxna som saknar grundläggande färdigheter när det gäller att läsa, skriva, räkna och lösa problem.
• Hur gör vi med skolan? En betydande del av svenska elever saknar tillräckliga kunskaper i det svenska språket, och drygt var fjärde elev når inte fullständiga betyg.

Satsningen på mångkultur kan inte kallas något annat än en samhällskatastrof! Den vilja som nu finns hos politikerna att reparera resultatet av deras katastrofala migrationspolitik kommer att stupa på volymerna. Det trygga Sverige som en stor del av befolkningen växte upp i kommer inte att återuppstå.

3. Ekonomisk tillväxt, vård och pensioner: Svenskt Näringslivs rapport ”Reformer för fler i arbete” visar att fler än 1,3 miljoner människor i arbetsför ålder, av vilka 64 procent är utrikes födda, inte är självförsörjande. Det motsvarar i storleksordningen en fjärdedel av individerna i åldern 20 – 64. Det statsfinansiella intäktsbortfallet uppgår till i storleksordningen 270 miljarder per år som en följd av detta. Denna kostnad består av främst försörjningsstöd samt uteblivna skatteintäkter.

Till stor del är utanförskapet etniskt betingat. 55 procent av de som är födda i Mellanöstern och som bott i Sverige under 20 års tid kan inte klassificeras som självförsörjande. Istället för ekonomisk tillväxt och en lösning på pensionsproblematiken har invandringen givet oss ännu en mycket stor försörjningsbörda!

4. Kraschar vården utan invandrare? Enligt data från SCB är asylinvandrares andel av vårdpersonalen 2016 ca 10 procent. Då asylinvandrardelen av vår totala befolkning är ca 20 procent är alltså asylinvandrad sjukvårdspersonal underrepresenterad bland vårdpersonalen. Asylinvandrare är dessutom mer vårdbehövande.

Tänk, som Anna Starbrink gjorde, att alla dessa invandrare skulle försvinna. Då skulle 10 % av sjukvårdspersonalen försvinna men också 20 % av en mycket vårdkrävande befolkning.

Istället för att bära upp sjukvården är invandrare en belastning!

5. Medias mörkläggning och den hemliga agendan: Vi vill återupprepa vad Marika Formgren (tidigare ledarskribent vid Barometern och Östgöta Correspondenten) skrev 2014, nämligen att vår invandringspolitik var ohållbar, att den raserade de ekonomiska förutsättningarna för vår välfärdsmodell, och att den ledde till stora sociala problem:

”Det finns inte någon ledarsida i någon etablerad tidning där jag (eller någon annan) får skriva detta. Man får skriva om integrationsproblem, men man får inte ifrågasätta invandringsvolymerna. Jag kan inte fortsätta som ledarskribent, eftersom jag inte vill delta i ett narrspel som syftar till att hålla allmänheten ovetande om den stora och dramatiska samhällsförändring som pågår.”

Vårt politiska systems katastrofala misslyckande

Sveriges regeringsform slår fast i första kapitlet paragraf 1 och 4: ”All offentlig makt i Sverige utgår från folket och riksdagen är folkets främsta företrädare.” Hur har detta fungerat när det gäller invandringen?

Svenska politiker har under 20 års tid (med stöd av media) under statministrarna Carl Bildt, Göran Persson, och framförallt Fredrik Reinfeldt och Stefan Löfven, med dunkla och ogenomtänkta motiv, utan konsekvensanalys och debatt, och mot folkets vilja, genomfört en invandring i en skala som inte setts någon annanstans. Med stor arrogans har man hotat och jagat oroliga men trovärdiga kritiker, samt hånat och utestängt det enda parti som ifrågasatt politiken – en politik som för all framtid förändrat Sverige.

Resultatet är idag att betydande delar av vårt land är så pass socioekonomiskt utsatta, så etniskt segregerade och belastade med parallella norm- och rättskipningssystem att levnadsvillkoren i dessa områden inte påminner om levnadsvillkoren för majoritetssamhället i Sverige.

Istället för ekonomisk tillväxt och resurser för en åldrande befolkning fick Sverige en ny och stor försörjningsbörda som kraftigt minskar förutsättningarna för tillväxt.

Att Sverige inte kunde hantera ett sådant enormt årligt nytillskott av människor, oftast från länder med helt annan kultur, utan svårartade konvulsioner var inte särskilt svårt att förutse. Skola, vård, omsorg, rättssystem och all annan samhällsservice var anpassad efter en mycket mindre befolkning, och kom att utsättas för enorma påfrestningar.

Ansvaret för migrationskatastrofen vilar på sju partier som på grund av ideologisk förvillelse, ansvarslöshet och inkompetens vilselett befolkningen, samt på en journalistkår i riksmedia som givit politiken sitt stöd, och mörklagt, hängt ut, och skändat seriösa och trovärdiga kritiker.

Hur är detta möjligt i ett land som kallar sig demokratiskt och med politiker som påstår sig stå för ansvar?

Sveriges befolkning har blivit utsatt för ett enormt svek.

Håkan Karlberg
Pensionerad bergsingenjör/KTH och egenföretagare

Ingrid Björkman
Pensionerad docent i litteraturvetenskap, medförfattare till ”Invandring. Sammanbrott eller utveckling?” (1994) och ”Exit Folkhemssverige” (2005)