En intressant sak med dagens miljöpolitik är dess ineffektivitet. De förslag som framförs skulle ofta kosta mycket men smaka litet. Plastpåseskatten, kärnkraftsavvecklingen, Cementa-problemen, och ekologisk mat kan stå som exempel. Kostnaderna kan överstiga de miljömässiga vinsterna många gånger om.

Detta skulle kunna förklaras med vanlig hederlig okunskap – politisk oduglighet är inget nytt. Säkert är detta en del av sanningen. Men inte ens det kan förklara den stora mängden ineffektiva miljöförslag och den uppmärksamhet de får. Vad kan det då vara?

En viktig ledtråd är att många miljöförslag rör den enskilde individen. Man ska köra elbil, man ska köpa ekologiskt, man ska åka kollektivt, men inte använda plast och inte flyga, och så vidare. Det är mycket som ska göras, och mycket som inte ska göras. Miljövänlighet är en miljardindustri.

Vissa av dessa val gör större skillnad, andra mindre. De flesta mindre. Låt oss ta det skambelagda flygandet som exempel. Flyget står endast för några få procent av de globala koldioxidutsläppen. Detta sätter en gräns för den nytta som skulle kunna åstadkommas även om allt flygande upphörde, vilket naturligtvis inte är realistiskt.

Och då bör vi komma ihåg att många av dessa flygresor bidrar positivt till världen. Som före detta miljö- och klimatminister Per Bolund upptäckte när han skulle till klimatmötet i Glasgow och rädda världen, så kan det vara svårt att få kalendern att gå ihop utan flyg. Det får man ha förståelse för. Det är fler än Bolund som upptäckt det.

Vi människor tror gärna att vi kan köpslå med högre makter. Detta ligger bakom mycket religiositet, speciellt olika typer av offer. Jag offrar en get till gudarna och får lycka och välgång som tack. Nu är det klimatet vi försöker köpslå med, men psykologin är densamma. Vi tror att om vi offrar så får vi något i utbyte. Men detta gäller bara om det finns någon som accepterar detta byte.

Det trodde exempelvis de gamla vikingarna att det fanns, så det var fullt logiskt för dem att offra. Tyvärr har vi blivit mindre klarsynta. Idag försöker vi offra åt miljön, trots att vi egentligen vet att miljön varken lyssnar eller bryr sig, eller ens är kapabel till att göra det.

För att blidka gudarna så kunde man inte offra vad som helst. Dessa skulle bara bli förolämpade av värdelösa gåvor. Men tyvärr var det svårt att veta vad gudarna ville ha. De var ofta lite otydliga på den punkten, förutom att deras språkrör måste behandlas generöst. Åtminstone påstod språkrören själva det. Lösningen blev att offra något man själv tyckte om. Det vill säga att orsaka sig själv smärta.

Detta antogs behaga gudarna, då det verkligen visade att man menade allvar. Lidandet var ett sätt för de trogna att visa att de var just de trogna. Lidandet var alltså inte en olycklig sidoeffekt av offret, utan själva huvudnumret. Ett stort lidande innebar ett stort offer, och kunde antas glädja gudarna mer. Dessutom visade det upp ens fromhet inför trosfränderna.

Detta tänkande lever kvar i dagens miljöpolitik. Att ekologisk mat är dyr är inte ett problem, utan visar bara hur generös man är. Att inte flyga visar hur tappert man kan motstå frestelser. Cyklister är moderna tempelriddare, som på sina ädla springare spränger fram bland de otrogna.

Det viktiga med miljöpolitiken blir därför inte att åstadkomma något, utan hur den kan användas i reklamsyfte. För att parafrasera John F. Kennedy: ”Fråga inte vad du kan göra för miljön, utan vad miljön kan göra för dig”. Miljöpolitiken blir en del av konsumtionssamhället, men där man konsumerar anti-konsumism. Fysiska varor är ute, och godhet, rättfärdighet och samvete är inne. Vad är en sketen Louis Vuitton mot moralisk överlägsenhet? Att köpa godhet har inte varit så här populärt sedan medeltiden. Då köpte man avlatsbrev, nu klimatkompenserar vi.

Det handlar alltså om en sorts masochism: att uppnå njutning och lycka genom ett beteende som för de med annan läggning ter sig plågsamt. Och väl så. Låt var och en bli salig på egen fason. Masochister har vanligtvis vett att bryta innan de verkligen skadar sig, de stönar fram sitt så kallade safe word. I lekens hetta kan det lätt bli för mycket av det roliga.

Men vad händer om det är andra än masochisten själv som utsätts för behandlingen? Politiska beslut drabbar trots allt alla Sveriges invånare. Den kostnad och det lidande som orsakas av ogenomtänkt miljöpolitik delas av landets tio miljoner invånare.

Men den känsla av rättfärdighet man får av att driva igenom politiken får man behålla helt själv. Spärren på det masochistiska beteendet försvinner således. Det finns ingen gräns för hur mycket ont somliga är villiga att göra för att känna sig goda.

Jakob Sjölander
Master i filosofi och författare, senast till boken The Future of Yesterday: Predictions, Forecasts, and Failures.