Bara för att partiet har ”miljö” i sitt namn innebär det inte att de är bäst för miljön. Miljöpartiet har satt fokus på miljöproblemen i världen men de driver en dogmatisk snarare än pragmatisk linje. De motsätter sig ofta Tidöpartiernas förslag reflexmässigt – även när de är rimliga. Men låt oss fokusera på miljöpolitiken.
Northvolt och Stegra är två exempel. Båda projekten har fått massivt statligt stöd – under perioder med MP-inflytande såväl som under andra regeringar. Northvolt har lämnat efter sig en potentiell giftkatastrof med miljögifter under bar himmel.
Stegra använder svartlistad malm eftersom de inte får tillgång till LKAB:s malm. Malm som blivit svartlistad för att den bidrar till omfattande miljöskador. Projekten har slukat tiotals miljarder skattepengar som kunnat användas mer effektivt för verklig miljönytta.
När ordet ”grön teknik” nämns verkar inget kunna stoppa Miljöpartiet från att ösa skattepengar i projektet. Partiet har inte bara varit okritiskt – de har ofta skyddat dåliga teknikval genom att misstänkliggöra kritiska röster.
Exempel på havererade ”gröna” satsningar som MP stött:
- Cellulosabaserad etanol lovades som nollutsläpp från skogsavfall utan matkonkurrens. Trots miljarder i subventioner har produktionen inte skalats upp. Istället dominerar första generationens biobränslen (majs/soja) som driver upp matpriser, markanvändning och i vissa fall totala utsläpp.
- CCS (koldioxidavskiljning och lagring) skulle fånga över 90 % av utsläppen. Verkligheten: höga kostnader, tekniska problem och långt lägre fångst än utlovat. Många projekt har avbrutits.
- Grön vätgas skulle lösa intermittensproblemet från sol och vind. Resultatet: extrema kostnader, stora energiförluster och låg volym. De flesta projekt använder fortfarande grå, fossil vätgas.
Gemensamt för dessa är att problemen var kända redan på pappret. Ändå har MP sällan backat. Få i partiet är ingenjörer eller tekniker – politiken baseras mer på känsla och vision än på ingenjörsmässig verklighetsförankring.
Kritiska röster som ingenjören och ekonomen Christian Sandström samt teknikoptimisten och ekonomen Christian Steinbeck förlöjligas hellre än lyssnas på. Att man inte lyssnar på Sandström är sorgligt, eftersom han inte bara kritiserar utan också har förslag på hur saker kan göras bättre. Men eftersom Sandström och Steinbeck har bjudits in för att tala med Tidö kan jag förstå varför de inte går hem hos Miljöpartiet.
Visst, en del av kritiken gäller även andra partier. Northvolt och gröna prestigeprojekt har fått stöd tvärs över blockgränserna. Men ett parti som säger sig ställa miljön först förtjänar extra granskning när det misslyckas.
Miljöpartiets politik bygger på orimliga förväntningar snarare än på verkligheten. Vill du ha verklig miljönytta, krävs evidensbaserade, teknikpositiva beslut – inte partinamn och slogans. Sverige behöver fler ingenjörer och färre ideologer i miljödebatten.
Birger Salt
