Monarkin är en institution som överlevt politiska svängningar, kriser och ideologiska trender. Just därför är den så värdefull. I en tid av splittring och högt tonläge i samhällsdebatten fungerar kungahuset som en samlande kraft. Genom att stå utanför den dagliga politiken kan Kungen tala till hela befolkningen – oberoende av livsåskådning, identitet eller erfarenhet. Hans ord är inte slagkraftiga för rubriker, men de bär på en stilla kraft: vi hör ihop.

Det är ingen slump att svenska folket har stort förtroende för monarkin. Opinionsmätningar visar år efter år att stödet är starkt. Det är också värt att påminna om att monarkin inte är ett dyrt påfund – tvärtom är det ett prisvärt och effektivt statsskick som inte belastar skattebetalarna i den utsträckning som vissa kritiker gärna vill få det att framstå som. För en bråkdel av vad andra länder lägger på sina presidenter, får vi en institution med historisk tyngd, folkligt stöd och globalt anseende.

Kungen själv har genom årtionden visat vad plikt, värdighet och uthållighet innebär. Han har varit med oss genom skiftande tider – från kärnkraftsdebatter och millennieskiften till pandemier och krig i vårt närområde. Hans närvaro vid nationella kriser, sorg och katastrofer har visat ett djupt engagemang för sitt land och sitt folk. Och alltid har han burit sin roll med en lågmäld värdighet.

Ett särskilt starkt ögonblick var efter tsunamikatastrofen 2004. I sitt tal till det svenska folket, som var hans kända tal, sade han: ”Tänk om jag, som kungen i sagorna, kunde ställa allt till rätta och sluta berättelsen med ’att sedan levde de lyckliga i alla sina dagar’. Men jag är, precis som Ni, bara en sörjande, sökande medmänniska.” Det var ord som grep tag i hela landet – och visade på det mänskliga djupet bakom ämbetet.

Han talade även personligt om sin far, som omkom i en flygolycka när Kungen själv var ett litet barn: ”Många barn har förlorat en eller båda sina föräldrar. Jag har själv varit ett sådant barn. Min pappa omkom i en flygolycka när jag var mycket liten. Så jag vet vad det betyder att växa upp utan en pappa. Jämfört med många andra barn hade jag det säkert bra, men för ett barn är en förlorad förälder alltid oersättlig. Jag vet något om den saknaden.” Den uppriktiga sorgen och den djupt mänskliga tonen gjorde det möjligt för hela landet att känna igen sig och finna tröst i sin kung.

Vi är ett lyckligt lottat land som har denna kungafamilj. De har stått vid vår sida i sorg och glädje, vid katastrofer och firanden, vid nationella kriser och internationella framgångar. Monarkin är inte en kvarleva – den är en levande del av vårt gemensamma vi.

Så låt oss därför – med stolthet – höja våra röster och säga: leves Kungen! Han har tjänat Sverige med ära i snart femtio år. Han är en symbol för det bästa i vårt land – och förtjänar all vår respekt, uppskattning och värme.

Jag skriver detta som en stolt rojalist. För mig handlar monarkin inte bara om tradition eller ceremoni – det handlar om samhörighet, värdighet och ansvar. Jag ser kungahuset som en levande del av vår nationella själ, ett band mellan generationer och ett uttryck för det bästa i vårt samhälle: pliktkänsla, engagemang och respekt för historien.

Armin Firouzbakhsh, samhällsdebattör