I tisdagens Bulletin menade Torsten Sandström i en krönika att monarkin är självdestruktiv och att dess dagar som statsskick därför är räknade. Debattören Elisabet Geijer ger honom här svar på tal.
Torsten Sandström ondgör sig över monarkins existensberättigande. Monarkin måste ses i ett bredare perspektiv. Kungligheter som brister i rojalistisk moral är så klart illa och oroväckande. Men att avpollettera hela monarkin, vilket Sandström menar, på grund av vissa medlemmars dåliga och respektlösa beteenden, är att inte se hela perspektivet och är att ”dra hela monarkin över en kam”.
Sandström glömmer i sin iver, att monarkin är en av de få kulturbärarelement som finns kvar i vårt samhälle. Historielösheten i Sverige och Västvärlden erövrar fler och fler områden. Förr hade kyrkan en stark plats i samhället, inte enbart som religionsutövare utan också som en stark kultur- och traditionsbärare. Denna historiska kulturtradition har i stort sett förpassats till samhällets bakgård.
I Sverige tror många att ”socialdemokratin skapade Sverige”. Dessförinnan fanns inget av värde att bevara. Detta synsätt har vi alla mer eller mindre matats med under 1900-2000-talet. Vad blir resultatet? Vi blir kultur- och historielösa. Som gungflyn utan förankring.
Sandström spyr sin galla över monarkin och menar att mediesamhället stegvis håller på att avskaffa monarkin. Mediesamhället? Skulle ”mediesamhället” vara en trovärdig referenspunkt vad gäller kungahusets vara eller inte vara? Det luktar populism och ytlighet. Men så är det kanske i det historielösa samhället?
Märkligt nog har Sandström inga tankar eller funderingar på hur ett tomrum efter monarkins avskaffande skulle bli? Han säger torrt att ”Rollen som statschef måste på sikt underkastas grundlagens princip om förtjänst och skicklighet och tillsättas genom offentliga val”.
– Vi alla svenskar är födda och uppvuxna med en monarki där kungen, drottningen och kronprinsessan hängivet och troget värnar omsorgen om Sverige och oss svenskar, både inomlands som utomlands. Vem annan skulle bry sig med samma engagemang, ifall monarkin är avskaffad? En statschef som tillsätts genom allmänna val skulle inte ses som en ”högaktad och varmt tillgiven traditionsbärare” såsom kungahuset med sin långa kontinuitet och trogna tjänst!
Jag råder Sandström att tänka ”ett steg längre” vad gäller monarkins betydelse som sammanhållande faktor i en historielös samtid!
Elisabet Geijer
Lund
