Arkitekten Johan Sundberg målar i tidningen Arkitekten (28/1) upp en bild av ett Stockholm förlamat av hat och ängslan, där vi fastnat i motstånd medan våra grannländer som Danmark och Norge reser ”katedraler” av märkesarkitektur. Han avfärdar kritiken mot det nya Nobelcentret och andra likartade modernistiska projekt som ett rop efter ”arkitektoniskt smågodis” och menar att folket och platsen – vi talar om ett av Stockholms största naturliga mötesplatser! – egentligen behöver det han kallar ”rågbröd”.

Medvetet eller inte missar Sundberg kärnan i motståndet. ”Hatet”, alltså de hundratusentals mer eller mindre upprörda inläggen i både bransch- och folkdebatten, är i själva verket en instinktiv reaktion på en stadsmiljö som tappat bort den mänskliga skalan.

För att bjuda skribenten på lite djupare förståelse för motståndet behöver vi inte söka oss längre bort än till vårt sydligaste grannland. Låt oss konsultera den stilbildande danska arkitekten och stadsplaneraren Jan Gehl, mannen bakom Strøget och Köpenhamns inte minst av Sundberg själv omhuldade stadskonst.

Enligt Gehl är livet mellan husen lika viktigt som husen själva. En arkitekt bör således skilja på ”5 km/h-arkitektur” och ”80 km/h-arkitektur”. Den senare är skapad för bilen och passiv betraktelse på långt håll där stora, monotona volymer svischar förbi utan krav på att beröra. Men staden, och särskilt dess centrala delar, upplevs av de flesta i gångfart. I den hastigheten behöver vi detaljrikedom, variation och ”mjuka kanter” i ögonhöjd för att känna oss lika delar trygga som stimulerade.

David Chipperfields förslag om det nya Nobelcentret är, precis som de övriga akvarieliknande moderniststycken vi ser allt mer av, typiska exempel på en arkitektur som ignorerar dessa grundläggande mänskliga behov. Vad värre är, skriver den (i likhet med Sundberg) människan på näsan och lämnar henne utanför. Vad spelar fasadbeklädnaden för roll om den sitter på en avvisande fästning?

Våra sinnen är anpassade för korta avstånd; vi behöver kunna se ansikten och tolka signaler. När byggnader blir för stora och fasadelementen för repetitiva tappar vi kontakten med omgivningen. Istället reduceras vi till statister i ett landskap som är byggt åt oss – men inte för oss.

Så nej, det rättmätiga motståndet handlar inte om en längtan efter Versailles-aktig ”marängsviss”. Det handlar om en längtan bort från en nödtorftig gestaltning för de nödvändiga aktiviteterna till en miljö som uppmuntrar de valfria sådana. Som att stanna upp, sitta ner, samtala. Sådant som gör stadslivet levande, oavsett vilken arkitektbyrå som ritat husen det levs i.

Rädslan för att upprepa historiska misstag är ingen anledning att inte lära sig av dessa. Den äldre klassiska arkitektur, med sina relaterbara proportioner och eggande detaljer, har lyckats skapa och behålla inbjudande rum där de flesta trivs att vistas. Modernismen, med sin besatthet av den fristående volymens estetik, misslyckas ofta kapitalt med detta.

Att medborgarna protesterar mot ”bunkerarkitektur” är alltså inte ett tecken på avsaknaden av bildning eller suget efter kväljande socker. Det är ett rop efter en stad som respekterar den mänskliga skalan. Vi vill inte ha ”arkitektoniskt smågodis” men vi tackar också nej till det torra, svårtuggade ”rågbröd” som Sundberg vill tvångsmata oss med. Vi vill ha en stad där arkitekturen stödjer livet mellan husen, inte kväver det.

Nog borde det gå att åstadkomma detta, med all den kunskapen och alla de verktygen vi besitter idag?

Katja Fedorow

Senior rådgivare stadsinfrastruktur

Ledarskribent med fokus på stad och samhälle