Efter fyra år av miljöpartistisk trafikpolitik i Stockholm, kraftigt påhejad av Alliansen, låter även det nya styret av socialdemokrater och vänsterpartister Miljöpartiets bilfientlighet härja fritt. Minskat bilåkande ska uppnås oavsett vilka inskränkningar det har på familjers vardag eller näringslivets framkomlighet.

Det kraftiga snöovädret häromveckan visade på ett närmast plågsamt sätt effekterna av avsmalnade vägbanor, enkelriktning, avstängda vägar, utbyggda cykel- och gångvägar samt feministisk snöröjning. Miljöpartiets argumentation för denna typ av stadsplanering bygger på två grundläggande delar, varav en är folkhälsan.

Ett ökat cyklande eller gående är självklart bra för folkhälsan. Men i en nordeuropeisk huvudstad som Stockholm med 89 frostdagar (2021) och med flera grupper i samhället såsom äldre och personer med funktionsvariation finns det begränsningar för hur mycket cykeln kan hjälpa. Cykeln är ett komplement för vissa grupper, men kommer aldrig att kunna ersätta bilen eller kollektivtrafiken fullt ut.

Att få ihop vardagspusslet med att hämta barn och hinna handla är en krass verklighet för många. För boende i kranskommuner som exempelvis Nacka eller Ekerö sitter de som åker bil inte i köerna för skojs skull. De behöver sannolikt sina bilar i tjänsteutövningen eller för att få ihop sina respektive livspussel. Att prioritera ett nischat trafikslag som cykel, som kräver ett nästan lika stort vägutrymme som bilen med höga investeringskostnader, är en ineffektiv användning av skattemedel. Till detta kan vi även se vad det inneburit för framkomligheten för blåljusfordon för att förstå att den miljöpartistiska politiken saknar verklighetsförankring.

De begränsade ekonomiska resurser som både Regionen och Stockholms Stad förfogar över bör läggas på att bygga ut kollektivtrafiken samt öka framkomligheten för Stockholms bilister och blåljusfordon. Stora väginfrastrukturprojekt som Östlig förbindelse måste till för att leda trafiken runt Stockholm city. På så sätt minskar stressen för alla de hårt arbetande stockholmare som väntar på bussen eller som sitter fast i bilköerna eller ligger i en ambulans som inte kommer fram. Kanske hinner pendlarna då ta sin cykel på fritiden istället för att stressa halvt ihjäl sig i väntan på kollektivtrafik eller i bilköerna.

Den andra delen av argumentationen för den miljöpartistiska stadsplaneringen är klimatet. Deras klimat- och miljöpolitik bygger på premissen att Sverige, och i detta fall Stockholm, ska vara föregångare med betydligt tuffare åtgärder och på så sätt kunna påverka andra länder och städer att gå i samma riktning. Problemet är att det inte finns något som tyder på att en sådan politik fungerar. Ingen forskning på området stödjer att föregångspolitiken på något sätt bidrar till minskade utsläpp.

Det faktum som Miljöpartiet aldrig vill kännas vid är att Sveriges nettoutsläpp endast är 6,3 miljoner ton koldioxidekvivalenter, jämfört de totala globala växthusgasutsläppen om cirka 59 miljarder ton koldioxidekvivalenter. Sverige kan därför omöjligen ha en direkt och avgörande påverkan på klimatet eller den globala miljön, och än mindre Stockholm som enskild stad.

Stockholm ska ha väl fungerande cykelbanor men inte på det stora flertalet stockholmares bekostnad. Pendlare ska inte få det sämre för att Miljöpartiet vill satsa på cykel före utbyggnad av kollektivtrafik och ökad framkomlighet för Stockholms bilister och blåljusfordon.

Thomas Morell (SD)
Vice ordförande i Trafikutskottet

Msciwoj Swigon (SD)
Gruppledare för Sverigedemokraterna Region Stockholm

Gabriel Kroon (SD)
Gruppledare för Sverigedemokraterna i Stockholms Stad