Idag väntas ännu en koran brännas utanför riksdagshuset. Det är hög tid för såväl muslimer som Utrikesdepartementet att inse att islam är en religion bland andra och dess upplevda helighet en av många i vårt sekulära samhälle, skriver Jan Lysén.
Reaktionerna i Sverige och utomlands mot de genomförda koranbränningarna utanför Turkiets ambassad och moskén på Södermalm i Stockholm, en utanför Iraks ambassad, samt ytterligare en aviserad men inställd, har varit hårda. Att den religiösa samhörigheten är starkare än upplysningens förnuftsbaserade tänkande framgår av fördömandena från prominenta företrädare för de abrahamitiska religionerna, som exempelvis Judiska centralrådet, Sveriges kristna råd och påven blanda andra.
Därutöver FN:s människorättsråd – samlat på begäran av Pakistan – och andra muslimska länder samt Islamska konferensorganisationen, IKO, som också manar till bojkott av svenska varor. IKO:s 57 muslimska medlemsstater utarbetade 1990 Kairodeklarationen som svar på FN:s mänskliga rättigheter. Enligt deklarationen är det bland annat förbjudet att lämna islam och att yttra sig i strid med sharia. Deklarationen slår också fast att islam är den enda sanna bevarade religionen, eftersom judendomen och kristendomen har förvanskat Allahs sanna budskap, förkunnat från skapelsens början av Adam, den förste muslimen.
Till detta fördömande sällskap sällar sig också svenska UD. Sveriges utrikesminister söker ”samarbete” med IKO, vars kraftfulla agerande fick FN att under åren 1999 till 2010 fatta ett flertal icke-bindande beslut mot ”Förtal av religioner” med fokus på islam.
Att koranbränningar av muslimer anses kränkande, grymma, diskriminerande, hatiska, islamofobiska och så vidare beror på att koranen betraktas som helig. Det betyder att innehållet står i direkt förbindelse med det gudomliga. Därför kan ingen underlåta att respektera den. I enlighet med detta synsätt borde koranen ha en ställning som manar till aktning, kanske till och med fruktan.
Att ge sig på koranen är också liktydigt med att ge sig på Mohammed, som är alla människors föredöme (sura 33:21 ). Med respekt för koranen följer respekt för Mohammed. Kunskapen om honom finns dock inte i koranen utan i andra muslimska skrifter som Sira (Mohammeds biografi) och haditherna (levnadsteckningar över vad profeten sade och gjorde). Dessa källor utgör grunden för sharia. Att bränna koranen blir därför detsamma som att ”sätta eld” på islam!
Söndagen den 9:e juli arrangerades en demonstration på Medborgarplatsen mot koranbränningar av flera muslimska organisationer, bland dessa Islamska förbundet i Sverige med kopplingar till Muslimska brödraskapet. Enligt Mahmoud Khalfi, imam och direktör för Stockholms moské, var demonstrationen ett sätt att ”visa solidaritet” och att det går att reagera på ett ”fredligt och demokratiskt sätt”. Har Khalfi då lärt sig hur yttrandefriheten fungerar?
Nej, i Studio Ett den 26:e januari i år hävdade Khalfi att yttrandefriheten har en gräns när det gäller ”kränkning” av religiösa grupper. Men, som Per Bauhn föredömligt klargjort i SvD den 7:e juli så innebär kränkningar inte att handlingsfriheten att utöva sin religion begränsas. Inskränkningar av yttrandefriheten begränsar däremot andras handlingsfrihet.
En av demonstranterna på Medborgarplatsen hävdade att ”Vår koran lär oss att vi skall acceptera andras tro”. Förmodligen är det sura 2:256 i koranen som ligger till grund för uttalandet. Versen inleds med orden: ”Det finns intet tvång i religionen.” Men den skall förstås som att det inte behövs något tvång att anta islam, eftersom religionen är klar och tydlig. Bevisen för dess sanning är uppenbara.
Den som inte inser detta är helt enkelt vilseförd eller inte vid sina sinnens fulla bruk. Nästföljande vers stipulerar att det för människan finns två tydligt åtskilda vägar, nämligen den rätta vägen (islam) och förvillelsens väg, det vill säga de otrognas väg bort från islam. De som följer förvillelsens väg kommer att vara ”eldens invånare” för evigt. I koranen 3:79 framgår tydligt att den som vill ha en annan religion än islam kommer att tillhöra förlorarna i det nästkommande livet. Att någon annan religion än islam kan vara helig och förtjäna respekt och acceptans ger inte koranen någon grund för.
Detta populära men missförstådda koranparti, som skulle göra islam salongsfähigt i Väst, är dessutom upphävt. För enligt koranen 16:103 kan äldre uppenbarelser ersättas med nya. Enligt den välrenommerade korankommentatorn, Ibn Kathir från 1300-talet, ersätts den av en stridsvers (48:16) vars andemening är att all världens folk skall kallas till islam. De som inte underkastar sig tron eller vägrar betala den religiösa skatten, Jizya, skall bekämpas tills de dör. Dessa människor betraktas som de värsta av alla varelser. Det tycks här klart att det är islam som står för hot och avsky.
Mot denna bakgrund framstår Mahmoud Khalfis påstående under demonstrationen att ”Kärleken övervinner hatet” som märklig. Är det fråga om den starka och positiva känslan för någon som inbegriper ömhet och djup gemenskap? Skall muslimer betvinga koranbrännarna med sådan kärlek? Eller är betydelsen en annan?
Al-walã´ wa-l-barã´ är ett begreppspar inom islam som kan kasta ljus över Khalfis yttrande. Bokstavligt översatt betyder det ”lojalitet och förnekande”. Innebörden är att älska och hata för Allahs skull. Att älska för Allahs skull betyder att älska Allah och visa lojalitet genom att följa sharia. Denna typ av kärlek kräver även att man försvarar Allah. Det görs genom att älska, hjälpa och försvara dem som underkastar sig Allah. Att hata för Allahs skull betyder att visa ilska mot dem som motsätter sig Allah, hans budbärare, den rätta vägen och de troende.
Det förhåller sig också så, att de otrognas fientlighet mot muslimer är bestämd av Allah själv. Syftet är att pröva muslimernas förmåga att slå tillbaka. Kärleken kommer alltså Allah och muslimerna själva till del genom att de avgränsar sig från alla andra – de som står för ”hatet”. Det är så koranbrännarna skall tystas. Hur det skall gå till beror på styrkeförhållandena i varje situation. Just nu krävs hatklassificering och förbud.
Att hantera en sådan motpart, som Sverige fått genom den stora invandringen från MENA-länderna, är en ytterst svår uppgift inte endast för regeringen utan för hela det svenska samhället. Regeringen gör helt rätt när man nu i sina kontakter med dem som hetsar mot Sverige lägger betoningen på att förklara hur svensk lag och samhällsordning fungerar.
Att bränna böcker är inte någon ny företeelse. Då handlingen äger djup symbolisk kraft har härskare under historiens gång använt bokbål för att symboliskt befästa sina erövringar, men också för att utplåna och kontrollera information. Det tidigast kända bokbålet antändes av den kinesiske kejsaren Qin Shi Huang 213 f. Kr. I modern tid har brännandet av böcker starkt kommit att förknippas nazisternas bokbål på 1930-talet.
Att enstaka exemplar av koranen bränns kan inte inordnas under något av de historiska motiven ovan. Bortsett från önskan att retas och provocera eller för att uppnå politiska syften, går det inte att komma ifrån att koranbränningar kritiserar islam på ett genialiskt sätt. Bakgrunden är att det inte tillkommer människan att använda elden som bestraffningsmedel. Den rätten är enkom förbehållen Allah.
Koranbränningar utgör därför ett ytterst gravt intrång på Allahs exklusiva rätt att straffa med evig eld. När koranen brinner straffas symboliskt Allahs uppenbarelse av sin egen eld – den uppenbarelse som frekvent beskriver hur de som valt ”fel väg” kommer att plågas i livet efter detta. Att kritiken träffar mitt i prick framgår av de muslimska reaktionerna.
För att undvika det fysiska eldandet av koranen och därmed kopplingen till nazisternas bokbål torde ett bättre sätt för denna kritik vara spridandet av bilder som visar koranen nedsänkt i helveteselden. I slutänden måste muslimer (och aktivister på UD) lära sig att islam är en religion bland alla andra på det sekulära och demokratiska samhällets villkor.
Jan Lysén
Fil. kand. Religionsvetenskap och historia
