USA:s beslut om att förbjuda delar av det Muslimska brödraskapet är välkommet. Frankrike öppnar för att gå ett steg längre genom att förbjuda hela rörelsen. Föga förvånande välkomnas dessa utspel i många av Mellanösterns länder, vars ledarskikt under decennier plågats av det Muslimska brödraskapets närvaro.

Att Sverige under de senaste åren slutat att med statliga medel finansiera så kallade civilsamhälleliga organisationer med kopplingar till det Muslimska brödraskapet är givetvis positivt. Nästa steg bör bli att förbjuda hela rörelsen.

I den islamiska världen har det Muslimska brödraskapets (MB) existens varit betydligt mer problematisk och omdebatterad än vad som varit fallet i väst. I flera länder i Mellanöstern, inte minst Egypten där rörelsen har sitt ursprung, har den varit förbjuden samtidigt som dess anhängare varit föremål för myndigheternas granskning. Eftersom rörelsen har haft som mål att avsätta ländernas regimer är det lätt att förstå att ländernas centralmakter ständigt haft rörelsen under lupp. Muslimska brödraskapets mantra om att deras framtid finns i Väst är därför lätt att förstå.

Att rörelsen under långa perioder tvingats gå ner på sparlåga har snarare varit mer regel än undantag. I och med att rörelsen i majoriteten av Mellanösterns länder inte tillåtits att verka inom ramen för det traditionella politiska systemet (Palestina och Turkiet utgör några av få undantag) har den istället haft civilsamhället som bas, där inte minst moskéer har spelat en viktig roll i att nå ut till människor.

Under lång tid sågs Mellanösterns regimers hårdföra behandling av all form av politisk opposition inte som något problem bland västvärldens politiker. I takt med att en mer liberal politik fick genomslag började emellertid fängslandet av oliktänkande och opposition i Mellanöstern att ifrågasättas av västvärldens nya politiska eliter. Det ligger i sakens natur att dessa västliga politiska ledare hade en i bästa fall rudimentär kunskap om ländernas dynamik och inre angelägenheter. En av de som gick längst i att positionera sig mot auktoritära regimer var USA:s Jimmy Carter, vilket bland annat kom till uttryck i övergivandet av shahen av Iran, vilket i sin tur gav radikala krafter fritt spelrum.

Som ett sätt att markera mot vad man uppfattade som fascistoida regimer valde flera länder i framför allt Västeuropa att ta emot sympatisörer till bland annat Muslimska brödraskapet, vilka sågs som ”politiska flyktingar”. Dessa politiska flyktingar uppfattades följaktligen som en demokratisk opposition som av auktoritära regimer förnekades sin religions- och yttrandefrihet. Mot bakgrund av detta är det lätt att förstå varför Muslimska brödraskapet ansett västvärlden vara en lämplig plats för att slå ned sina bopålar.

I sin iver att markera mot allt som uppfattades som illiberalt tycks västvärldens etablissemang ha fastnat i ett dikotomt tänkande. Vad västvärldens ledare tycks ha missat i sin analys är att aversion mot en totalitär regim inte är det samma som att hysa sympati för liberal demokrati, sekularism, jämställdhet och politisk pluralism. Detta blev uppenbart inte minst under den så kallade arabiska våren då islamister på demokratisk väg tog makten i samtliga berörda länder. På senare år har dessa skillnader i visioner för samhället blivit än mer uppenbara, inte minst i de budskap som den så kallade Palestinarörelsen skanderar i sina demonstrationståg.

Mot bakgrund av den zeitgeist som rått i västvärlden de senaste decennierna, där den som marknadsfört sig i termer av mångfald, civilsamhälle, inkludering, mänskliga rättigheter, religionsfrihet, integration och politisk pluralism enkelt kunnat räkna med närmast villkorslöst stöd från det liberala etablissemanget, är det lätt att förstå varför Muslimska brödraskapet marknadsfört sina projekt i enlighet med detta.

Vad politiska representanter allt som oftast missar är att dessa begrepp inte har något egenvärde för organisationer som brödraskapet, utan enbart tjänar som medel. Samtidigt ser dess möjliggörare inom staten som nyttiga idioter.

Vad organisationen vill åstadkomma är istället motsatsen till integration genom att i största möjliga mån fjärma muslimer från majoritetssamhället genom att etablera en parallell samhällsstruktur, där egna institutioner motiveras med att det är fundamentalt för ett ”muslimskt civilsamhälle”. Detta är en del i brödraskapets långsiktiga mål att islamisera hela samhället. Det ligger i sakens natur att det i ett sådant samhälle inte finns plats för vare sig religions- eller yttrandefrihet i traditionell mening.

Den upphöjda position som religionsfriheten har getts av det liberala etablissemanget har gjort att MB kunnat verka i stort sett utan insyn samtidigt som all form av kritik enkelt kunnat avfärdas som uttryck för rasism och islamofobi. EU har varit en bromskloss i kampen mot brödraskapet, men bör nu ändra sin hållning genom att terrorklassa rörelsen. I annat fall bör Sverige följa i Frankrikes fotspår och gå emot EU.

Carl Bengtsson