Debatt: Myten om det sekulära Sverige
Sverige beskrivs som världens mest sekulära land. Men jämställdhets- och inkluderingsidealen har fått drag av en ny religion, med egna dogmer och ritualer, skriver Daniel Gösta Thor.
Jämställdhet och inkludering. Frihet. Det är ledord som de flesta ser som ideal hämtade ur det sekulära och humanistiska samhället. Med fokus på individen med stort I ska denna samhällsutopi uppnås. Religionens bojor anses därmed tillhöra det förflutna.
Men hur fria är vi egentligen i Sverige? Och hur sekulär är den genomsnittlige svensken? Mest i världen, enligt flera internationella undersökningar. Jag har börjat ifrågasätta den uppfattningen.
Frihet innebär en möjlighet att våga välja sina egna tankar, fri från påverkan och skam. Så är inte alltid fallet i det ”sekulära” Sverige, det land som mest av allt vill höja sig över dogmernas begränsningar.
Som ortodox kristen stöter jag ofta på misstänksamhet och spydiga kommentarer. Troligtvis är jag kontroversiell som väljer att anamma min tro utan att blanda in kontinentalfilosofiska tankeströmmar om politisk rättvisa – det som i folkmun kallas identitetspolitik, eller med ett ännu nyare modeord: woke.
Men samma bemötande gäller inte alla. Muslimer bemöts däremot med respekt för sin traditionella livsåskådning. Som minoritet åtnjuter de skydd under det sekulära Sveriges böneutrop ”jämställdhet och inkludering” och finner därmed sin plats i samhällets gemenskap. Snart vet nog svensken mer om islam än om kristendomen – ett paradigmskifte som inte är unikt i historien. Även det som i dag är Bosnien upplevde något liknande när osmanerna invaderade Balkan.
Samhället tar tydligt ställning. Men ett logiskt felslut kan emellanåt uppstå hos beslutsfattare när ”inkluderingen” verkställs i form av statsbidrag till vissa muslimska föreningar med kopplingar till västfientliga länder, länder som är långt ifrån vänligt inställda till den nya ”sekulära” ordningen. Kanske är det då bäst att blunda och lita på sitt budskap. Eller, med ett uttryck som brukar knytas till Kierkegaard: ta trons språng.
Tro är något mänskligt. I det sekulära Sverige tuktar myndigheter, universitet, kommunala skolor och förskolor med flaggor, symboler och budskap om den sanna vägen. De skanderar stolt och definierar begrepp som familj, moral, kön och jämställdhet, och berättar hur de ska tolkas. Barnen lär sig tidigt att anamma det som anses sant.
Som ringar på vattnet sprider sig Budskapet till medier, reklam, tjänster och varor. Även Svenska kyrkan väljer att anamma det nya. De som misstänks ha avvikande värderingar förkastas och utestängs, politiskt och socialt.
Att definiera vad som utgör en religion är inte hugget i sten. Men inom religionsvetenskapen används ofta ett antal kriterier:
(1) En trosföreställning som förklarar verkligheten och löser dess problem, inte nödvändigtvis en tro på en gud eller ett enskilt högre väsen.
(2) Ritualer, symboler och förutbestämda handlingar som skapar struktur och verkställer tron.
(3) Livsregler som avgör rätt och fel och hur den enskilde ska leva.
(4) Gemenskap och samlingspunkter för en delad identitet.
(5) Texter och berättelser som auktoritativt anger vad som är sant och utgör ett ramverk för att tolka verkligheten.
(6) En upplevelse av att en större mening uppnås genom att följa tron.
En religion kan alltså ses som ett tolkningssystem, en värdegrund, ett förhållningssätt och en gemenskap.
Så, med det sagt: Är svensken verkligen sekulariserad? Eller har en gradvis konversion inträffat, där stat och forskning kollaborerar kring den nya läran?
