Sverige har under lång tid byggt delar av sin kritiska infrastruktur utan tillräcklig säkerhetsmedvetenhet. Det arvet av godtrogenhet måste vi nu göra upp med. I en mer osäker omvärld är det därför positivt att regeringen är aktiv i frågan och har aviserat en ny myndighet som ska granska investeringar, upphandlingar och tekniska beroenden kopplade till samhällsviktig verksamhet. Det är en nödvändig förstärkning av Sveriges totalförsvar.

Men även den bästa nationella reformen faller platt om den inte omsätts i praktiskt ansvar hos myndigheter, kommuner och statliga bolag. Där behöver naiviteten upphöra – och ersättas av egna säkerhetsprövningar, tydliga krav och fungerande alternativ.

Dagens Arbete har nyligen visat hur det schweiziska bolaget Sulzer blivit en leverantör med ovanligt stor betydelse i Sverige. Bolaget ägs till 48,8 procent av den ryske oligarken Viktor Vekselberg, en nära vän till Vladimir Putin som varit föremål för amerikanska sanktioner sedan 2018. Vekselberg tog kontroll över Sulzer redan 2007 och var majoritetsägare fram till 2018.

I dag är övrigt ägande splittrat på mindre poster, vilket gör insynen begränsad och ansvarsfördelningen oklar.

Enligt granskningen är samtliga svenska kärnkraftverk beroende av Sulzers teknik för nödkylning. Vattenfall och Uniper uppger att det är svårt att hitta alternativ. Forsmark och Ringhals är skyddsobjekt och en viktig del av Sveriges energiförsörjning – och just därför måste kraven vara högre än ”vi följer sanktionslistor”. Sanktionslistor är ett golv, inte ett tak.

Säkerhetsexperten Jörgen Holmlund har träffande jämfört resonemanget med att släppa in en aktör bara för att den inte står på en lista. Poängen är självklar: varje verksamhet med betydelse för el, vatten, kommunikation och vård måste göra egna riskbedömningar, oavsett formella procentsatser och juridiska trösklar.

Om vi saknar alternativ är det i sig en risk som måste hanteras, inte en ursäkt för att blunda.

Samtidigt gäller inte frågan bara kärnkraften. 125 av 290 kommuner har köpt Sulzers pumpteknik sedan 2022. Flera, däribland Stockholm, har dessutom köpt webbaserade system för fjärrstyrning av pumpar på distans.

Göteborg, Malmö och Gotland gör också affärer. När dricksvatten kan påverkas via nätet är det inte en ”teknikfråga” utan en säkerhetsfråga.

Ändå uppger flera kommuner att de inte gjort någon egen säkerhetsprövning, utan förlitat sig på upphandlingsorganisationen Sinfra. Men Sinfra gör, enligt uppgift, ingen riskanalys utöver kontrollen av 50-procentsgränsen för ryskt ägande.

Det är helt enkelt otillräckligt i ett läge där hybridangrepp och sabotage är en del av hotbilden.

Gotland, med sitt militärstrategiska läge, drabbades så sent som i fjol av ett misstänkt sabotage där vattenpumpar slutade fungera. Det borde räcka för att alla ska förstå allvaret. Det handlar om att säkra drift, reservdelar, uppdateringar och kompetens i Sverige – inte utomlands.

Regeringen har pekat ut riktningen genom att stärka den nationella kontrollen. Nu måste samma anda prägla hela förvaltningen.

Kommuner och bolag ska kunna svara på tre frågor innan avtal tecknas: Vem äger – även via bulvaner och fonder? Hur ser beroendet ut över tid, inklusive reservdelar, service och mjukvara?

Och vad är vår plan B om leveranser, licenser eller systemåtkomst stryps?

Avslutningsvis kan noteras att Knivsta enligt uppgift är den enda kommunen i Uppsala län med avtal med Sulzer. Men frågan är nationell. Sverige ska inte hamna i teknisk beroendeställning till stater eller företag vars säkerhetspolitiska intressen vi inte delar.

Det kan kosta mer på kort sikt att byta leverantör, bygga redundans eller utveckla alternativ – men kostnaden för naivitet kan bli oändligt mycket större.

Peter Zoné

Kristdemokraterna Tierp