
Att försvara dragqueens som läser sagor för barn handlar inte om tolerans, utan om att blunda för sexualiserade karikatyrer av kvinnor som presenteras för barn under förklädnad av inkludering, skriver Julia Fahlgren.
Låt mig vara tydlig: Jag har inget emot dragqueens. Tvärtom. Jag har heller inget emot människor som lever som det kön de inte föddes med. Tvärtom. Jag anser att alla vuxna ska ha rätten att älska den han eller hon vill, så länge den kärleken inte resulterar i att någon skadas.
För mig handlar debatten i första hand om lämpligheten i att någon som på något sätt gestaltar en sexuellt utmanande persona ska ha barn i knät och läsa för dem.
I andra hand handlar den om lämpligheten i att överhuvudtaget klä ut sig på ett sätt som inte speglar den verkliga personen man avbildar – det vill säga måla upp en nidbild av en person, ras, ett kön eller en grupp.
Om jag klär ut mig till indian, med fjädrar på huvudet, krigsmålning och mockasiner – hoppandes runt i regndans med ett skynke runt höfterna och säger ”Ugh, stor hövding vill läsa saga för litet barn” – så tror jag inte att jag skulle bli insläppt på någon förskola eller något bibliotek.
Man skulle anse att jag målar upp en nidbild av ursprungsamerikaner.
Eller om jag målade ansiktet mörkt, flätade håret i en massa små flätor och kallade mig QueenJ och gick sådär häftigt: ”YO KIDS, listen up, imma tell ya’ll a story.”
Eller om jag drog på mig en hatt med enormt brätte, en vit skrud och fixade ögonen så de blev sneda och sa att jag skulle läsa lite när jag jobbat klart på risfältet: ”Oh läsa! Lite lis? Ching chong...”
Jag skulle få veta att man inte gör så. Med rätta!
Man klär inte ut sig till en överdriven eller fördomsfull bild av något för att sen interagera med barn och ge dem bilden av att det man gör är helt acceptabelt. Att härma eller driva med andra anses med rätta vara olämpligt.
Men om en man klär ut sig till något som ska föreställa en kvinna men egentligen bara blir en rätt förnedrande nidbild av kvinnor som glittriga våp med stora bröst – osande sex och exhibitionism – kallar sig ”Shameless WineWhore” och vill läsa saga för barn – då är det plötsligt okej?
Varför anses denna form av karikatyr vara acceptabel när andra karikatyrer med rätta är förkastliga? Bilden av kvinnor som dragqueens förkroppsligar är lika fördomsfull och förnedrande som de andra exemplen jag nämnde.
Dessutom är det djupt förnedrande mot verkliga kvinnor att män med fetischer för att klä ut sig till hårt sminkade karikatyrer med överdriven byst och stereotypiskt sexualiserade attribut uppträder inför barn. Det är som att påstå att detta är hur kvinnor faktiskt ser ut och beter sig. Dessa framställningar avslöjar egentligen mer om dessa mäns syn på kvinnor än något annat – en syn som knappast bör normaliseras för barn i deras mest formbara ålder.
Barn förtjänar att möta autentiska förebilder, inte överdrivna stereotyper av något kön eller någon grupp. Det handlar inte om att vara emot HBTQ-personer, utan om att värna om en respektfull representation av alla människor – inklusive kvinnor.