Debatt: När diskriminering förväxlas med rasism
Alla fördomar är inte rasism. Ett samhälle som organiseras kring bidrag och omfördelning riskerar att göda avund och misstänksamhet mot invandrare, skriver Elias Saouk.
Vi talar ofta om diskriminering som om den alltid vore rasism. Men rasism bygger på föreställningar om människors olika värde utifrån ursprung. Diskriminering kan också uppstå ur människans naturliga benägenhet att gynna dem hon känner samhörighet med. Det gör inte handlingen rättfärdig, men vill vi bekämpa diskriminering måste vi förstå dess drivkrafter.
Vi läser ofta om arbetssökande med utländska efternamn som väljs bort. Men hur många kinesiska restauranger anställer andra än kineser? Hur många familjeföretag rekryterar utanför ägarens egen krets? Talesättet ”lika barn leka bäst” beskriver en mänsklig mekanism, inte nödvändigtvis en rasistisk övertygelse.
En viktig faktor är status. En svensk kan undvika en restaurang där nästan alla gäster har utländsk bakgrund, men utan tvekan besöka en liknande restaurang i Spanien. Gästernas utseende har inte förändrats, men sammanhanget och den status vi tillskriver dem har det. Diskriminering handlar ibland mindre om vem vi själva ser ned på än om vem vi tror att andra ser ned på.
Status formas också av ekonomi och föreställningen om vem som bidrar till det gemensamma och vem som lever på det. I ett socialistiskt präglat fördelningssystem blir offentliga resurser föremål för ständig dragkamp. När nya medborgare tillkommer riskerar konflikten att få en etnisk dimension: Varför ska de få mer än vi?
Invandraren hamnar då i ett moment 22. Lyckas hon ekonomiskt misstänks hon ibland ha fuskat. Misslyckas hon betraktas hon som en belastning. Hon kan arbeta och betala skatt men ändå förväntas visa tacksamhet för att hon fått vara med.
Kapitalismen har många brister, men den erbjuder en viktig mekanism: ömsesidig nytta. Företagaren som behöver varje kund har ekonomiska skäl att se människans behov snarare än hennes ursprung. Där fördelningslogiken ställer människor mot varandra kan marknaden ge dem anledning att skapa värden tillsammans.
I Sverige tycks vi däremot ha utvecklat en politisk reflex där nästan varje problem ska lösas med ett nytt bidrag. Elstödet är ett talande exempel. I stället för att i första hand sänka elskatten väljer staten att kompensera hushållen för höga räkningar, där energiskatt och moms redan utgör en betydande del. Medborgaren ska först betala till staten och därefter vara tacksam när hon får tillbaka en del av pengarna.
Samma synsätt riskerar att prägla integrationen. Invandraren kan bli svensk medborgare och försörja sig själv men ändå betraktas som mottagare av värdsamhällets välvilja. Och den som ständigt förväntas stå i tacksamhetsskuld blir aldrig riktigt jämlik.
Vi kan lagstifta mot diskriminering, men knappast lagstifta bort människans behov av samhörighet. Genom att kalla varje fördom rasism riskerar vi dessutom att förlora förståelsen för vad som driver beteendet.
Min tes är enkel: ju färre människor som behöver leva på bidrag, desto mindre grogrund för avund över vem som får vad. Med större ekonomisk självständighet kan fler mötas som jämlika medborgare, inte som välgörare och tacksamma mottagare.
Elias Saouk
Partipolitiskt obunden
