Beslutet att successivt ersätta animaliska proteinkällor med vegetariska alternativ i Sveriges skolor väcker både juridiska och ekonomiska frågor. Det handlar inte om ideologi, utan om lagkrav, barns hälsa och huvudmannens ansvar.

Enligt Skollagen (2010:800) ska alla elever erbjudas kostnadsfria och näringsriktiga måltider. Näringsriktighet innebär att maten ska innehålla fullvärdigt protein samt centrala mikronäringsämnen som järn och vitamin B12 – ämnen som i första hand finns i animaliska livsmedel. En måltidspolicy som medvetet minskar tillgången till dessa näringsämnen riskerar därför att inte uppfylla lagens minimikrav.

Livsmedelsverkets riktlinjer, som används av Skolinspektionen vid tillsyn, bekräftar samma sak: vegetarisk kost kan vara fullvärdig, men kräver betydligt mer planering, större volymer och ofta berikning för att motsvara animaliska alternativ. För barn i tillväxtfas – med högt behov av protein, järn och B12 – är detta särskilt viktigt.

Utöver nationell lag gäller även Barnkonventionen som svensk lag. Artikel 3 kräver att barnets bästa ska vara vägledande i alla beslut som rör barn. Artikel 24 slår fast barnets rätt till bästa möjliga hälsa och tillgång till näringsriktig mat. Om skolmåltiderna inte säkerställer fullvärdig näring kan det därför betraktas som ett avsteg från konventionens krav.

Samtidigt har kommunerna under senare år börjat väga in hållbarhet som ett styrande kriterium vid upphandling och menyplanering. Det är i grunden positivt – men frågan är om hållbarhetsmålet i praktiken har fått företräde framför näringskravet. När klimatmål, kostnadsbesparingar och politiska ambitioner väger tyngre än barns faktiska näringsbehov uppstår en konflikt som lagstiftningen inte tillåter.

Den ekonomiska dimensionen är dessutom svår att bortse från. Många kommuner har pressats av inflation och ökade livsmedelspriser. Vegetariska råvaror är generellt billigare än kött och fisk, och flera rapporter visar att ekonomin är en av de främsta drivkrafterna bakom ökningen av vegetariska måltider i skolan. Sollentuna har visserligen god ekonomi, men även här är kostnaden en faktor: kommunen lägger cirka 40–43 kronor per elev och skoldag i grundskolan. Som jämförelse kostar maten för en intagen på anstalt cirka 52 kronor per dag – inklusive frukost, lunch, middag och mellanmål. Skillnaden visar att skolmaten är mycket lågt budgeterad.

När man väger samman skollagens krav, barnkonventionens rättigheter, Livsmedelsverkets riktlinjer, kommunens hållbarhetsmål och de ekonomiska incitamenten framträder en tydlig bild: Det finns en reell risk att ökningen av vegetariska måltider inte primärt drivs av näringsmässiga överväganden, utan av hållbarhetsmål och ekonomiska skäl. Detta kan innebära att huvudmannen inte fullt ut uppfyller skollagens krav på näringsriktiga måltider.

Barns rätt till näringsriktig mat är inte förhandlingsbar. Den får inte bli en budgetpost att justera eller ett verktyg för att nå klimatmål. Skollagen och barnkonventionen står över kommunala ambitioner – och det är hög tid att säkerställa att skolmåltiderna i Sollentuna följer lagen.

Karl Mattias Bergsten, jurist

Robert Appelfeldt, ekonom