Julen beskrivs ofta som en tid för gemenskap, trygghet och kärlek. En högtid då familjer samlas, barn ser fram emot ledighet och många hoppas på lugn och värme. Men för alltför många människor är verkligheten den motsatta. För dem innebär julen inte trygghet utan rädsla.

Statistik och erfarenhet från kvinnojourer, socialtjänst och polis visar att våld i nära relationer ofta ökar under storhelger, inte minst under julen. Det handlar om våld som sker bakom stängda dörrar, i hem som utåt sett kan se helt vanliga ut. Kvinnor och barn drabbas oftast men även män lever i tyst utsatthet.

Detta är svårt att tala om. Ännu svårare när omgivningen förväntar sig glädje, frid och samvaro. Just därför måste vi våga prata om det nu.

Våld i nära relationer börjar sällan med slag. Det börjar ofta med något mer subtilt: kontroll, svartsjuka, isolering. Med någon som gradvis tar makt över den andras liv, vad man får säga, vem man får träffa, hur man ska vara. Makt och kontroll är ofta de första varningssignalerna på en destruktiv relation. När vi inte pratar om dem, normaliseras de.

Jag skriver detta som en ung man i trettioårsåldern. Inte för att jag själv har alla svar, utan för att jag tror att fler män måste ta ansvar för att säga ifrån. Våld i nära relationer är inte en ”kvinnofråga”. Det är en samhällsfråga. En moralisk fråga. En fråga om vilket ansvar vi tar för varandra.

Julen, som för många är kopplad till firandet av Jesu födelse, borde vara en högtid som påminner oss om människovärde, omsorg och ansvar. Om att skydda de mest utsatta. När hemmet, den plats som borde vara tryggast blir farlig, har samhället ett ansvar att agera.

Att bryta våld börjar ofta med ord. Med att någon vågar säga: det här är inte okej. Med att grannar, vänner, familj och kollegor vågar se signaler och ställa frågor. Med att den som är utsatt får höra att det inte är deras fel och att hjälp finns.

Jag skriver detta efter att under flera år ha mött människor som levt i våldets skugga, och efter att själv ha arbetat för att lyfta frågan politiskt. Det har handlat om behovet av fler skyddade boenden, stärkta kvinnojourer och bättre kunskap om tidiga varningssignaler. Erfarenheten har lärt mig en sak: när samhället är för sent ute, är det alltid de mest utsatta som betalar priset.

Tystnad hjälper förövaren. Den hjälper aldrig offret.

Därför vill jag uppmana oss alla att under denna jul våga prata om det som är svårt. Våga fråga. Våga lyssna. Våga ta signaler på allvar. Och våga stå upp för dem som ännu inte vågar tala själva.

För ingen människa ska behöva vara rädd i sitt eget hem.

Inte under julen. Inte någon annan dag på året.

Eddie Wallin